Jag måste bara få skriva av mig lite. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, känna eller ens vad och hur och varför jag känner vad jag känner eller inte känner? Oj det där lät komplicerat. Men saken är den att som överskriften säger så ja, det här med kärlek och känslor och allt sånt där är förvirrande. Minns ni att jag berättade om bartendern och den andra killen i förra inlägget? Om jag inte gjorde det, så i alla fall så har jag vart på dejt med två olika killar som jag efter jag träffat båda tyckte att båda var jätte intressanta, söta, bra ålder och dom är båda intresserade av mig. Vilket kanske inte alltid händer. Jag hade jätte trevligt och ville verkligen träffa båda igen, vilket jag tror att jag fortfarande vill, eller? Jo men det gör jag, men något i mig känns bara jobbigt när jag tänker på att träffa dom. Och det som gör mig frustrerad är att jag vet inte vad eller varför det känns motigt eller jobbigt eller tveksamt. Jag har inget svar, jag bara känner att jag inte vet vad jag känner. Jag kanske borde träffa båda två igen en gång till för att se hur det känns och om det känns bra eller dåligt och sen avgöra efter det hur jag ska göra. Jag vet inte om jag är rädd för nåt. Vad skulle det vara i så fall? Att det blir seriöst och att man "får pojkvän" eller att det inte går bra och jag fortsätter vara vad jag varit i snart 4 år nu, singel. Jag vet inte, kanske är jag räff att förlora "mig själv", min frihet eller att jag inte kanske "vet" hur man gör när man har förhållande, det var ju ett tag sen. Eller oxå försöker jag bara hitta anledningar att ursäkta mig själv för att inte våga satsa. Ingen är perfekt, inte jag, inte dom, alla har vi fel och brister och det är ju det som gör oss till just människor. Men jag kanske letar efter perfektion, och kanske därför ingen som jag träffar faller mig 100% i smaken, eller de som gör det, faller inte för mig. Jag vet inte. Just nu är läget ganska så förvirrat där inne i känslo centrat. Det kanske löser sig eller ger med sig om några dar eller efter nästa träff/träffar med dom. Who said life was easy?
Sen vill jag bara tilldela slutet av detta inlägget till Jonathan, en skön kille som jag lärt känna på Gasten. Ha ha, i förra inlägget skrev jag att jag lärt känna 3 eller 4 nya sköna människor på Gasten, och jag vill bara klargöra att Jonathan är en utav dom! Så känn dig hedrad Jonathan, för du är en as skön kille, som kommer att kicka ass nästa helg när du börjar inspa och jag är så tacksam för all hjälp och uppskattning jag fått från dig min första helg! It means so much!
Puss och Kram!
/ - F
Jag tror det kan vara lite olika anledningar F :) Tillexempel att du är rädd för att bli sårad igen. Och att förlora en bit av din identitet, har man varit singel länge så identifierar man sig ju som singel. Och man tänker att shit om jag får ett förhållande måste jag anpassa mig, kanske bli någon annan, ha massa krav på mig själv osv.. Så kände jag iaf :) men det stämmer absolut inte, klart man inte kommer överens alltid och man har olikheter, men man accepterar varandra ändå :) Sen att vara kär, att ha någon där när man behöver vara liten, DET är underbart. Träffa dem båda igen du gumman, se vad som händer, ha inte så mycket krav, utan det som händer händer. Jag tror på ödet :) Kram / Jenny
SvaraRadera