Nytt år runt hörnet

Jaha, så då var snart 2010 slut. Shit vad fort det går när man har roligt! För det har jag verkligen haft detta året. Och nu får man komma tillbaka till verkligheten och ta tag i sitt liv. Kanske är mindre roligt. Men tyvärr måste det göras. Jag ska bara se till att hitta mig ett jobb först, vilket är lättare sagt än gjort. Men jag har sökt några stycken så det är bara att hoppas på det bästa och förvänta sig det värsta! Då blir man inte besviken i alla fall.

Jag börjar med att göra om denna bloggen lite, lite julrensning om man säger så. Nu ska jag skriva på svenska, tills jag tröttnar på det. Mina engelska vänner som läser detta får använda Google translate. =) Det går ju det också. Jag hoppas verkligen att jag kommer in på scenskolan, har mina första prov i Jan. det hade varit helt underbart, men jag ska inte räkna med något, det är sjukt svårt att komma in, men hoppas kan man ju alltid göra. Först ut är Malmö, sen Göteborg. Har inte fått antagnings papperna därifrån ännu, men dom kommer väl. Sen så väntar jag på svar från Johan Falk filmerna, där har jag sökt en roll också. Sen är det en annan engelsk svensk långfilm som jag har sökt till som ska spelas in i Jämtland, jag kollade på Stagepool häromdan och då stod det bredvid den ansökan att jag är på producentens urvalslista, vad det nu kan betyda. =) Låter som nåt bra. Så håll tummarna för att jag får ut nåt utav det!

Nu måste jag snart gå och lägga mig så jag kan få nån slags rätsida på dessa dygn, jag är ju uppe halva nätterna och sover halva dagarna! Men jag antar att efter nyår så blir det bättre. Just nu är jag fortfarande inne på mitt USA år!

Hade en underbar kväll hemma hos Hanna! Så underbart att ha vänner som henne, och de andra som jag har också så klart. Men hon är så rolig att prata med, är alltid intresserad, lyssnar, och pratar mkt själv, men om väsentliga saker och vi har bara sjukt kul och bra ihop helt enkelt! Man inser snabbt när man är långt hemifrån en längre tid att vänner, det är det som gör livet värt att leva, utan vänner, fy fan vad tomt och trist livet skulle vara! Och nu pratar jag om äkta vänner, tyvärr så fanns det inte så mkt av den varan (när det gäller tjejer) i USA, i alla fall L.A. Dom är ju kända där att vara speciella och lite falska, jag kan väl säga att det stämmer, till viss del. Claire som ajg känner från USA och som är en nära vän är inte från L.A från början utan från Atlanta, Georgia. Därav kan jag lita på henne! Nog sagt om det. Jag ville bara uppdatera lite!

Vi hörs snart igen!

Puss och Kramiss

Frieda K*

Only 4 weeks left in California...

So the time is passing by fast, doesn't it? At least it seems like that sometimes. 4 months has almost passed since I came back here to L.A or O.C to be more exact. It sounds like a long time when you think about it, but it really isn't.

To sum up my year here I have to say that it's definitely been one of the best years of my life, yes it's true it feels like that. Because I feel that I haven't been this happy for such a long period of time in my life as I have been while being here. And that's what I'm gonna remember when I go back, and maybe falls into a minor "depression" No, we shouldn't say that, but it might happen if it's to boring. I came here to chase my dream, acting. But what I found wasn't exactly a career, beacuse it's hard, especially when you're not an american citizen and also to begin a career from basically nothing, or very little to something major is not really something you do in a years time. But what has been so great is all the ppl that I've met and gotten to know, and also that I feel that I've evolved and grown so much as a person. And that is invaluable! I know I wrote a similar post recently so I shouldn't go in to it that much deeper.

Although, a part of me is starting to long to go back home. I don't know if it's mentally because I know that it's soon or because my friend's are there. Probably both, and because I feel that I need that "solitude", "stability" and "security" that might not exist in the same matter here. Even if I would have no problem living here, if all of my friends were here too! And I'm eager to start the Theatre School, if I get accepted that is. Which I really hope I do, then I'll have 3 awesome years ahead of me! We'll have to see what happens, I promise to keep you guys updated!

I'm also longing for the Swedish guys! Ha ha, yes, there's a huge difference in guys here and in Sweden. Now, if I may have the right to be shallow for a moment. I'm talking about the looks. Yes, I love the blonde, well dressed and preppy guy, that's kinda rare here. And I know that I'm gonna be so overwhelmed when I go out, maybe not just to the clubs, but just walking down the streets of Gothenburg or anywhere for that matter, because I'm gonna see these gorgeous guys a lot! I can't wait. But that doesn't mean that anyone of them are gonna be mine. That hasn't happen for the last 3,5 years, so why should it happen now? Ha ha, I guess I'll just have to have faith and hope that someday, somewhere he's waiting for me, and when he does I'll know and I'll feel it. I believe that "love at first sight" exists, and I'm gonna find it! Even if it's gonna take me a while!

OK, I'm gonna have to fix my B-day present for Charlie now, she's going away to teach Pole Dancing, and I'm gonna take the time while she's gone to finish it! So when she comes home again she's gonna get it! I hope she likes it!

Take care!

//Frieda K*

Growth can come faster than you know...

When I look back at my previous posts I realise just how much I've grown in ohnly the last year, since I came here to L.A. Or maybe grown is the wrong word, I would say that I've matured. Yeah that's more the suited word. I feel that I've come to terms with who I am, what I want in life, maybe how I should get it but also what's important to me. Things I didn't see before. What I mean is that I've realised that friends mean a lot to me and that sometimes that safe and secure world that actually exsists in Sweden is more important than I thought when I actually lived there.

It is so easy to forget the "good" and "solid" things when you're sorrounded by them constantly. It's easy to take them for granted. Which I think I sometimes did. And the easy, sometimes "boring" life as I used to say my life in Sweden was, was not something I really though I'd miss when I came here. But I do. It comes down to the fact that it's what you make of your life and the ppl around you and it becomes what you make it to become. If you're gonna go around and dislike your life because of some reason and just get up every morning thinking that it is that way, then ofcourse it's going to be. But if you get up and try to look on the positive side and have a positive attitude towards it and try to enjoy the good things, even if they might not be big. Then it will be that way! I know it might not always be easy. But I'vbe tried to do that lately and it works. Ok, I'm over here in the Entertainmnet Capitol of the world, living in a fancy house, going to school studying acting, having a good friend with me most of the times, sunlight, and lots of things to do. Then of coursde it's easy for me to sit here and say that you should enjoy life. But I've also realised that in this midst of overwhelmingness that exist here I actually miss the simple life in Sweden, and amy friends ofcourse (which i've stated many times!). I love being here in L.A, don't get me wrong there and I don't regret for a second that I decided to come here the first time, and also going back the second time this semester.

But, if I were to move here and create a life, an everyday normal life for myself thing would change drastically. Let's just say that I wouldn't get a part in a movie or TV show. Then I'd have to try to find a job, if I could, but let's just say that I could. I'd take myself, my social status (being middle or working class, cuz that's what I am in Sweden) move it from Sweden to here, it'd not be the same at all. The job would take all my time, and I probably wouldn't get paid as good as I would in Sweden. I'd have to find an apartment, but I couldn't afford to live by myself so I'd probably have to get two or three roommates since the rents are so high. So I'd probably live in a small space with other ppl paying just as much for a room as I would for an own apt in Sweden. And then I'd have to get medical insurance, which is not cheap. So my entire salary would probably go to paying bills. If I'd met someone and eventually we'd have a kid, I could only stay home as a mom for about 6 weeks before I have to go back to work and my expenses would be even higher. I'd have to put off a lot of money every month to my kids College fund and I would not have time or energy to do all the fun stuff I do know, and if I by any chance would be pregnant unplanned, causwe those things can happen evem with birth control pills, I'd probably have to keep it anyhow since it's not as easy to consider abortion. Ok, I'll just stop there.

I'm sorry, I'm not meaning to trash USA, it's a wonderful country in so many ways! And I love it here! But it's just the fact that as a middle or working class woman that I am I could not have the same "good" life as I can in Sweden. So basiclly what I want to say is, well I'm not really sure actually. I guess I just want to say that Swedes should appreciate what they have and what a great country it actually is. Even if there are many flaws and issues that needs to be dealth with. I just wish I could have both worlds. Oh, shit I've totally mixed so many things in this post, I'm not even sure if any of it makes any sense, but I hope no one from any of the countries take this the wrong way. Cuz I totally love both Sweden and L.A. And it is because of my visit and stay here that I've become this "new" person that I kinda feel that I am. And that would not have been possible without L.A. And i'll forever be grateful to that. I just hope and wish that more ppl come here and go through what I've been through. It's a really nice experince and I'll miss this place till' death! I'm really confused, sorry again. I'm just rambling on.

But ok, I think I'm just gonna end this post right now before I start going off the deep end I don't know just write more strange stuff. As a last thing I just want to say that I feel like a new person, seriously. I have a new perspective on life, how to approach it, what to appreciate, and what not to waste so much time on. And also, love and guys comes when it's ready, no need to rush. (ha ha, you never thought I'd say that did you!) If I'd been in a relationship I'd never have gone here, and to think that I'd miss all this makes me really scared. Ok, just don't read in t much of what I've written in this post, sometimes the thoughts in my head and the words that actually comes out and forms into words are not always the same, it kinda collapses or crashes along the way...

Until next time...TAKE CARE and BE SAFE! Love You ALL! You know who you are! =)

Gothenburg and L.A/O.C (I know it's different, but these are the two places I feel "home")

Where one "vacation" ends, another begins...

Hi Folks!

Hope you're all doing fine. I'm kinda tired, I should be getting to bed soon, and not sitting her blogging. But I just felt like giving a short update. I talked to my mum just a little while ago and she wants me to decide where we're going to stay when we're in Thailand! Yes, I'm coming home to Sweden in Dec, then in early Feb I'm leaving again, but only for 2 weeks to go to Thailand with my mum! I can't wait. It's gonna be so much fun. I guess I'll have to work on my tan over there, because it hasn't really been "growing" so much here in L.A this semester. The weather's been a little worse, and I just haven't had the time to go to the beach as much. But we'll see, maybe I'll be able to spend a few more hours by the pool or the beach before I go back. But it's gonna be so nice to leave again, and the best part is that Sofie and her family is leaving on the 9th of February to go to Thailand too! But not to the exact same place, but close. So hopefully we can meet up while we're there.

Here's a picture of the place and the hotel I choose:

I'm watching the California Governor election right now, and it looks like Jerry Brown is in the lead. I'm not all that informed on which candidate is the best, but from the little I do know I hope it's him that wins, he's a democrat (as close to the red party in Sweden as it can get, but still not close) and he wants to help the middle class to have it better and to keep it. So I think that's good. The other candidate is Meg Whitman, I think she's just another money horny republican.

Anyways, there was something else I wanted to cover in today's post but I can't seem to remember what it was...I guess I'll figure it out and then I can write it in the next post.

Until then, take care...I'll leave you with this picture of me as a witch for this years Halloween!

Kisses and Hugs; //Frieda K*

Long time no see...

I know I haven't updated this thing in quite a while. But I started my videoblog instead. It's somteimes easier to get a lot more said in a video at once when you talk. If I'd have to write as much I said there I'd take me forever. But sometimes it's also nice to write, so I'll devide the time. Sometimes write and sometimes videoblog post.

I called Air Canada last night to re-arrange my flight ticket home. There had been some connecting issues on the way home. I had to wait in line 45 min before it was all done! Thank god for speaker phones so you cna put the phone down and eat at the same time. =) But now I got a much better route now than I had before. Instead of leaving at 06.54 I leave at 08.00 and going straight from LAX to Toronto and then to London and from there to Gothenburg. I'll touch down in Svedala at the same time as before, 12.25 on Dec 20. And hopefully I won't be travelling alone. I'm gonna bring my husband with me. Ha Ha no! Just kidding. Claire is going to Gbg to visit her dad and aunt for a month so we're gonna travel together. I mean, we're leaving from the same city going to the same city on the same date, so why not try to get on the same plane(s)? So hopefully she suceeds in booking herself on the same route as me! That would be so much more fun than travelling alone, once again.

Ok, so now I've found yet another great TV show that I've gotten hooked to! Thanks very much Sofie! I'm not sure if it airs in Sweden or if she's downloading it. But it's called "Pretty little liars" it is kinda lika Gossip Girl and all those other teen TV shows. But I like it a lot, probably because I love Gossip Girl, and oh tonight there's a new episode! Yey. And there's a guy in PLL that's freaking hot! I'll post a pic of him at the end of this post. Yes he's this weeks babe. Sorry Hanna for stealing your thing with the babe of the week, but I like the concept...

So, it's only 7 weeks left until you guys over in Sweden see me again! I have very mixed feelings about going back. Part of me want s to stay here, but another part wants to come back. If all of you great friends and mum would be here I would probably not want to go back to Sweden. But no matter how succesful I become over here, if I'm alone at the top without my friends and family, it's not worth anything. Cuz i'd be all alone, and friendship is so important to me. That's probably why i couldn't live her permanently. But we'll see what happens. I'll come home, move back to my apt with Sofie! Yes, for you guys who did not know, me and Sofie are gonna move in together. To save money and just for the company. I've lived with ppl for over a year now and it's gonna be very lonley to live alone. So yeah, we're gonna be roommates! =) Anyways, someone here asked me: "If you could stay here, and work here legally, would you stay or would you go back to Sweden?" I replied: "Well, I'd definatley have a harder time deciding between the two. But, if my friends and family are in Sweden and I'm here alone. I'd probably feel very lonley and not be able to enjoy the "stardom" as much as I would want. If it wasn't a role in Bones, then I'd stay!" Ha ha. No, but seriously. You guys mean the world to me! It's easy to take ppl for granted when they're there around you all the time, but when you feel the distance and can't see or talk to them whenever you want. Or share your ups and downs witht them, you realize just how important and valuable true friends are!

So, I'm gonna fight my way to the top in the Swedish acting market, and then we'll see what happens, I want to go to Chicago for a few months. But I guess I'll have to save the money for that first...

Enjoy this weeks babe; Ian Harding

//Frieda K*

Back in O.C!!

Oh, yeah. It's about time I update this thing. I don't know if some of you have missed it, but for those of you who have, here it is back and running! I know I said I was going to make this a video blog, well I have plans for that just that right now i haven't recorded any video blog footage from here. But I will soon. I promise. I think it's a lot more fun for you guys to maybe see what I'm doing instead of reading it, even if that can be fun sometimes to.

Anyways, today is Sep 2nd, and wait isn't that my B-day!? Yes it is! So today I turn 26! Wow, the years pass by so fast you can barely keep up the pace. Now I'm closer to 30 than 20. But maybe that's a good thing. Even if I still feel quite young, we all know that age is just a number, right?

So let me tell you a little about my experiences so far. Well, I was lucky enough to get all 4 classes I wanted! I got a little help from my previous teacher's who put in a good word for me, and I was nice enough for the new instructor's to add me. So the classes I'm taking this semester is; Acting, Voice and Movement for actors, Theatrical Make-up, Theatre and cultural diversity. And I'm gonna have to add one more, since I found out today that I only have 10 units, and I need 12 in order to maintain my visa status. Typical. So I'm gonna try and add a class called Production and Performance, where you learn how things work behind the curtains and so on. It's however on Monday evenings from 7 to 9.45 but I have to take another 2 unit class or they'll do something bad with my visa. But it's ok, it's more theatre for me and I can learn even more and I couldn't be happier! I really feel that I'm living now. I know it must sound strange, but I haven't felt this good in a very long time, and let me tell you it's an amazing feeling! =) You should try it if you're not there already! I think it has to do with my passion for acting, and that I'm now doing, learning and practising it on a daily basis. Before in Sweden and also not as much last semester I didn't do that. Which made me feel more empty and so. It's a strange feeling I really can't explain, but I just love reading and studying acting. And especially here and in English, it's a challenge at times but it's fun as hell!

And the house we're staying in is awesome! We share a room me and Charlie, but it works perfectly fine! We get along so well and we have such a good time together and we both feel really calm, safe and "home" here in the house. We cook food almost every night and we can relax in front of the big screen TV with the hundreds of channels. We go to L.A almost every weekend, Charlie takes dance classes and I tag along to watch and just meet and observe new interesting ppl. (Good for my acting class!)

But! Tomorrow I have 2 auditions! Yes, one at school for a one act play that the graduate directing class is doing. A lot of ppl have signed up on the list, but I'm gonna do my best, that's all I can do I guess. And then I have another audition in L.A for a studio, where if they "approve" of me I get to go to workshops and act with other actors and there's also casting directors from time to time that's there watching. So that's gonna be exciting! Oh, that reminds me. I have to fix my resume and Headshot. Hopefully I have time to do that today. Oh well, wish me luck!

Now I'm gonna go and see if I can find a new dress for the party on Saturday! =) I have to give myself a little present to! =) right?

I'll try to update soon and let you know all that's needed to know about what's going on over here!

Take care friends!

//Frieda K*

One step at a time...

You are going to be missed =(

That's exactly how you have to think in order to face what's coming next. Ha ha, that sounded a little harsh maybe but that's the best way to deal with things ahead, to take them one step at a time and enjoy life on the way.

Ok, that was a fuzzy opening on today's post. And as you can see this post is today in English, why? Well because I*m going back to Cali in three days! So I have to start practise my writing again, and what better place to do it then here on my blog. You can all read english, I know it.

So, how does it feel then you might wonder? Well let me tell you that there are hundreds of different emotions inside right now. Nervousness, Anxoiusness, Excitement, Happiness and maybe a little sadness. But most of all I think I'm excited and hopeful about what this semester is gonna bring. Will I make it, or start to make it? Will I meet the man of my dreams, and how will it feel to be back at Cal State, see all the ppl I got to know last semester, and see yeah, you know who. He who must not be named... =) This time Linnea is not going to be there. But Charlie is and that's a huge comfort. We're gonna live together and we're gonna share a car and its' expenses. So right now I'm reading theory in driving, and as soon as I can once I'm back in Cali I'm gonna go down to the DMV office, write the test and then drive a few lessons and take my license. So cross your fingers and toes for me, please?

I had a great evening last night. I had a goodbye dinner at an amazing thai place, called Amazing Thai! =) We ate and drank and then a few of us went further to a bar and had some more drinks. It was a good night, and with good company. But as Wed gets closer, I realize that it's gonna be hard to say goodbye again. Ok, I know it's only 4 months and time passes fast. But still, it's hard to leave your close friends even if it's a shorter period than 4 months. But I think I'm gonna be busy enough with everything and all of a sudden I'm on the plane back to Sweden.

Oh, well I didn't have that much interesting to say today. But I'll be sure to keep this blog somewhat frequently updated so that all of you out there can read and follow me as I soon begin my next Semester in Cali =)

Take care, and we'll talk soon!

//Frieda K*

Ett steg närmre...

Ja, då var biljetten till L.A bokad! Det var ett jäkla jobb må jag säga, tiderna och priserna gick inte riktigt ihop så jag satt väl där i några timmar innan jag hittade en som passade bra. Den gick på ca 7000, så det var ju överkomligt. Tycker synd om lilla Charlie som får betala betydligt mer för sin biljett. Jag fattar inte varför det är dyrare och mkt sämre tider från Stockholm än Göteborg, trodde det skulle vara tvärtom. Men kanske fler som vill åka till och från Göteborg, så dom gör bättre turer där emellan. Vad vet jag...

Det känns i alla fall väldigt skumt att jag om två veckor ska åka tillbaka, jag kom ju precis hem känns det som!! Tiden bara rinner iväg. Jag känner att jag inte alls har hunnit umgås så mkt med alla vänner som jag hade velat. Kommer att bli jobbigt att klämma in alla under en vecka och två dagar, samtidigt som jag ska hinna packa och köpa allt som man behöver inför resan. Jag tänkte bara ta med mig en väska denna gången, då jag kanske kommer att shoppa lite mera nu när jag är borta. Så då kan jag köpa en väska och lägga till dom pengarna, eller om man får ha en extra väska så har jag en till godo. =)

Ja, vad förväntar jag mig av denna terminen då? Om jag får tänka helt fritt och önska precis vad jag vill så hoppas jag att jag lyckas få en roll i nån serie/film eller teater föreställning, men det är lättare sagt än gjort. Sen hoppas jag oxå på att träffa den stora kärleken en gång för alla. Och det hade nog vart det bästa, för då kan jag gifta mig med honom, och i sin tur få ett arbetstillstånd som gör att jag kan ta vilket jobb jag vill, jag får stanna i landet utan att behöva plugga och det finns inget hinder för att söka roller. Eller söka roller kan jag göra i vilket fall, men om jag skulle bli vald så uppstår problemet med att jag inte enligt visum reglerna får ta emot pengar. Men om jag då är gift så har jag tillstånd. Ja ja, vi får väl se vad som händer och vart allt leder. Ni lär nog alla få ta del av allt här på bloggen. Så även om det är ett mega hav och tusentals mil emellan oss, så är jag bara ett musklick bort =) Vilken serie hade jag helst velat vara med i då? Svårt val, NEJ! Bones såklart, att få spela mot David Boreanaz och Emily Deschanel hade varit en ära och det häftigaste jag kan göra! Eller Smallville, The Mentalist, Criminal Minds eller Melrose Place. Ja det är de serierna som jag helst skulle vilja ha en liten roll i, eller en stor om jag får välja själv. Eller att man får chansen att vara med i en ny film hade ju inte heller varit helt fel. Nu sitter säkert vissa av er som läser detta och tänker, "men snälla lilla Frieda, tror du verkligen att det kommer att hända? chanserna är ju små, och det är hur svårt som helst och en mega konkurrens." Ja det kanske är sant! Men jag sa ju att OM jag får DRÖMMA och TÄNKA fritt så är det detta som jag vill och har i tankarna. Så kan vi bara be och hoppas att det är nån där uppe som tycker att det är min tur och chans att få det jag drömt om hela mitt liv!

För att fortsätta på drömmarnas bana, idag var jag med Anna och såg "Letters to Juliet" den var överraskande bra! Mkt romantisk och rörande, tårarna infann sig i ögonvråna då och då. Mina andra stora dröm är nämligen att hitta den där stora kärleken som (förhoppningsvis) finns nånstans där ute. Kan alla andra hitta sina "soulmates" så borde väl jag kunna det jag med. Denna filmen fick mig att längta och vilja och hoppas lite mera. Jag vet att man inte ska leta och tänka på det för mkt, för då händer och kommer det aldrig. Men det är inte så lätt att släppa när det är en stor del av en. Men kanske om jag fokuserar på min karriär och att ha roligt, för det kommer vi verkligen att ha! så kanske det kommer av sig själv, när och där man minst anar det!

Jag ska i alla fall unna mig massa roliga nya kläder, skor och smink och kanske tom en Iphone när jag kommer dit! Jag får ju in min lön bara några dagar innan jag åker. Så lite kan jag allt unna mig tycker jag. Men nu kommer det att hållas i pengarna! Inte slösa. Dock ska jag lägga ut pengar på nya headshots, det måste jag ha om jag ska söka roller!

Nej, nu orkar jag inte skriva mera för idag. Men vi hörs snart igen!

Åh, bara två dagar kvar på Lyckohjul! Underbart!

Puss och Kramiss

//Frieda K*

Bara två veckor kvar nu!!

Shit ja snart är det dags att åka tillbaka till L.A igen! Runt den 18 augusti så åker, eller flyger jag tillbaka. Jag sitter nu här på torsdagskvällen och försöker att boka en någorlunda billig och bra flygbiljett, men det är inte det lättaste. Just nu ligger dom på runt 8000. Förra terminen fick jag en för 6400. Så det är lite skillnad. Men det är väl priset man får betala! =)

Så, vad har hänt sen sist, det var ju ett tag sen jag uppdaterade. Förlåt. Känns som jag bara har jobbat, jobbat och åter jobbat på Liseberg. Och jag är så trött på det nu så jag kan kräkas!! Har nog varit där för länge. Men jobbet är så enformigt, monotomt och icke stimulerande. Det är nog därför det är så tråkigt och jobbigt. Men jag har bara två arbetsdagar kvar nu, så det ska vi väl klara av. Det är lite blandade känslor över att åka tillbaka. Jag känner mig peppad inför hösten och denna terminen. Jag kommer troligen att få läsa de kurser som jag vill, men som jag "egentligen" inte får för att dom ingår i teater programmet, men min snälla drama lärare som jag hade förra terminen har frågat och lagt in ett gott ord för mig, så det löser sig nog. Så det känns mycket mera värt pengarna än om jag hade fått läsa andra kurser som inte riktigt är exakt vad jag vill. Det jobbigaste med att åka tillbaka är att lämna alla nära vänner som man nu re-connectat med här hemma under sommaren. Hatar att säga hej då. Men vill man nåt så får man offra lite. Och nu är det dags för lilla Frieda att visa vad hon en gång går för! Så får vi hoppas att alla kort är i min lek och att jag når dit jag vill...

Sen kommer inte min lilla Linnea att vara där denna terminen. Men Charlie ska med tillbaka, vilket känns mkt bra, och vi kommer att bo tillsammans hos en man som vi lärde känna förra terminen i hans stora hus. Så det är ju bra. Och nu ska jag så fort som jag bara kan ta mitt California Driver's License! Så alla bilförare i och runt O.C och L.A får se upp för lilla mig! He he.

Jag tänkte nog göra om denna bloggen till en slags video blogg där jag filmer lite då och då, och kanske varvar med lite inlägg. Kan ju vara roligt för er som är kvar här hemma när kylan börjar krypa sig på, att se mig ligga på stranden och surfa och massa annat kul. =) Vi får se vad det blir av ett...

Jag ska försöka att uppdatera så ofta jag kan. Så ni kan ha god koll på vad jag har för mig over there.

Hade mkt som jag ville skriva om men kommer inte på nåt bra så här nu i skrivande stund. Så det kanske lossnar när jag har sovit... men först ett favvo avsnitt av Bones! =)

So long!

//Frieda K*

Thoughts, Feelings, Wonderings...

Todays post is in english. I just felt that, that was a good choice today. I ment to update last night after I'd seen Eclipse. But I watched Gossip Girl and Bones instead, and then I was so tried that I fell aslepp on the couch. Anyways. Todays topic, not a new topic i haevn't touched before beacuse feelings and thoughts are always with us, sometimes more or less. I just don't know, but somehow it seems that I think, analyze and is affected a lot more than many others. And I express it a lot more than others aswell. I just wish that this bitterness, restlessness and a small feeling of emptyness would disapear. Beacuse I don't have any reasons what so ever to have emotions like that. I have friends that love and care about me, I have a place to stay, for free! I have a job that provides me with a little amount of cash. And I have a lot to look forward to in the fall when I return to L.A for another semester at Cal State Fullerton. So why then, do I still feel like this? Is it beacuse I'm getting older and I'm not at all where I'm "supposed" to be, compared to where some of my friends are at. Or is it beacuse I'm not sure what my future looks like, or where I'll be a year from now? The reason I'm asking this to anyone or myself is because I don't have the answer. If I did I wouldn't have to wonder and ask. I refuse though, to think that I feel like this beacuse I don't have a boyfriend. But a part of me actually fears or believe that most of these feelings would maybe not disapear completley, but fade a little bit. Should it have to be like that!? That I would have to have a man to feel complete? No, but yes, maybe. Oh, crap I don't know. I think I have to find my place in the world, wherever that might be. I have to find the peace within, in my soul. Cuz right now I feel really restless and yeah the rest. But I'm still very happy and I laugh a lot. So maybe that's why it's so frustrating. That I have both these "not so pleasent" feelings and the happy and nice feelings all at the same time! Because they're fighting a war inside, and it's a battle over my soul of who wins and loses. Omg, I have to stop to be so "bleedy". But I feel a little bit better after I've scribbled things like this down. And maybe I shouldn't let others read it. But I like people to know how I'm doing and yeah. Oh well, it's not as bad as it might sound. You'd know if it was "that bad". I'll manage, I always do, somehow.

So, last but not least. I saw Eclipse last night. It was really good. I liked it a lot. But the bitter single in me did not like the mega strong and very rare love between Bella, Edward and Jacob. Beacuse a part of me don't think that deep and unconditional love like that exists in real life. Or if it does, only for a short period of time, like the first two months but then it fades and in the end ppl die or the split up. Even the most happiest couples that you thought would never ever go separate ways. It's just a part of life. Oh, that sounded very bitter. I think I'm kinda scared to love like this. Beacuse it's hard to find, and if you happen to be lucky enough to find it, you'll be so scared of losing it that you treasure it to hard and it fails. And I'm scared to get hurt and think that you've found "the one" or "it" just to find out a while later that you were wrong, and one of you breaks the others heart.

BUT! Yes and I say but because there is this big dreamer and believer in me, (the part that also makes me love acting and make believing so much) that do believes strongly in love like this and that one day I will find it! And I'm willing to wait for that day, because when it comes it'll be worth the wait. And if I am such a wonderful, caring beautiful and amazing girl that my friends say, there must be a guy out there for me that will eventually see this, appreciate it and make me the happiest girl on earth...

But for now it's the single with the mixed emotions of good and bad bubbling inside her. =)

Until next time, take care!

//Frieda K*

En bitter singels bekännelse...

Det kanske ska bli min nya blogg titel. Ha ha, nej. Men det är skumt för ibland så känner jag mig som en bitter singel, speciellt när många runt omkring mig har förhållande och jag skulle väldigt gärna vilja ha ett jag med just nu. Om det är för det är söndag och normalt sett så är ångesten som starkast denna dag eller så är det kanske för att just jag vänder mig och ser lyckliga par överallt. Eller för att jag firade midsommar med till största delen par. Missförstå mig inte, det var oerhört trevligt! Jag hade inte bytt bort det mot nåt annat, men det blev lite påtagligt vissa stunder och jag ville väldigt gärna oxå ha någon att mysa med, springa till och krama om för att sedan festa vidare på egen hand. Men nej, nån måste ju hålla titeln som den konstanta och eviga singeln, om jag nu mot förmodan skulle skaffa pojkvän hur skulle det se ut? Jag kan inte riktigt se mig som en "partner". Kanske för att jag har vart singel i tre år nu, oh shit har det redan gått tre år. Ja där ser man hur fort tiden går. I alla fall, jag kanske har vart singel så länge att det liksom har blivit till en vana, och att bryta en vana kan ibland vara lite jobbigt, fast man vet att man vill. Denna diskusition kan hållas på i evigheter och jag tror att jag har vinklat den från alla miljontals håll och kanter. Faktum kvarstår dock att det finns både fördelar och nackdelar med att vara singel. När man känner sig lite ensam och ynklig så vill man ha nån som man kan krypa upp i famnen hos och som man kan dra handen genom håret på. Men ibland är det rätt gött att va singel, bara det faktum att jag har total valfrihet och behöver inte tänka på nån annan i de "stora" besluten och avgöranden som jag gör. Jag hade aldrig kunnat åka till USA och förverkliga mina drömmar om jag haft en kille, även om jag hade velat så hade jag inte kunnat lämna den andra hemma eller kännt mig tillfreds nog med vad jag gjorde där borta. Så man kan vända det ut och in och se fördelar och nackdelar. Men på senaste så har min pojkvänslåga brunnit starkare än tidigare. Vi får väl se hur den står sig under sommaren och sen under hösten när jag åker tillbaka till USA.

Jag hoppades ju på att jag skulle träffa nån där borta redan förra terminen, men icke. Kanske det är turen denna terminen, jag känner mig starkare i mig själv nu än innan jag åkte. Och även om jag kan vara lite "desperat" emallanåt, så kanske min självkänsla skiner fram mer än min desperation. Ja vem vet, vi får se vad som händer. Jag hoppas och tror att nån dag framöver så kommer jag att träffa "The one", gifta mig och skaffa barn. Jag kanske bara är lite äldre än alla andra men har lite mer upplevelser och avklarade drömmar. Men ja ja, det finns en tid för allt. Man ska inte stressa med familj och sånt. Det kommer. Min mamma var 38 när hon fick mig, och det har ju gått bra för henne. Så då har jag 12 år på mig att förverkliga mig själv och mina drömmar innan det är dags för kids. Inte för att jag tror att det kommer att ta 12 år innan jag får mitt första barn, men i jag tror inte att det kommer att hända innan 30. Så 4 eller 5 år i all. Ja nu var det inte det som jag pratade om. Men man kommer alltid in på ett annat ämne när man börjar prata om nåt.

Jag pratade med Charlie förut på facebook chatten och vi peppade varann inför hösten i L.A och vi tror att det kommer bli kanon, men att det kommer att kräva mkt jobb och hårt arbeta utav oss båda. Men det är så det får bli om man vill komma nånstans. Hon sa nåt om L.A dock som jag inte har tänkt på innan. Att L.A är en stad där folk har väldigt olika livs stilar och lever sitt liv på väldigt olika sätt under väldigt olika förutsättningar. Medans här i Sverige är det kanske mer på ett eller ett annat sätt. Det finns kanske inte så mkt rum för udda eller annorlunda leverne. Så att i L.A så kan alla ändå nånstans hitta sin plats. Jag har dock inte gjort det än, men kanske gör det. Jag vet inte vart jag hör hemma, antar att jag kommer fram till det så småningom.

Men för att muntra upp min bittra singel stämning och allt annat, så åkte jag och mamma till Kållered idag och jag köpte två par nya skor och en söt sommarklänning. =) Skrämmande hur shopping kan framkalla en sån tillfreds känsla i kroppen. Men det vet vi alla att det gör. Så det var skönt. Nu ska jag käka grillat kött och egen gjorde potatis klyftor. Men vi hörs snart igen!

Så från en bitter singel till er andra där ute!! Pöss och Kramiss!!

//Frieda K*

Söta va? =)

Livet och folk förändras, men varför?

Jag vet såklart att det inte är logiskt att alla förblir demsamma men ibland önskar man att det faktiskt kunde vara så, eller jag gör det i alla fall. Jag vet inte om det är för att jag åldras i siffror men inte alls känner mig "själsligt"som att jag ska fylla 26 år i år. För jag känner mig mer på den nivån som de som kanske ska fylla 22 eller 23. Och just vid den tiden, för ca 3 år sen, det är den tiden som jag tänker tillbaka på och blir lite sentimental och undrar varför det inte kan vara så fortfarande. Då var vi alla singlar, jag, Linda, Sandra och Kattis. Vi hittade på massa saker hela tiden! Inte bara ut och partajade, utan vi träffades ofta, fikade, hade film och tjejkvällar hos varandra, reste hit och dit och raggade boys ihop. Vi var ett galet gäng! Men inte bara vi, det var oxå massa andra tjejer som vi hängde med hit och dit. Jag älskade den galna tiden, och även om man inte har det behovet av att gå ut och hålla på till den milda grad som vi faktiskt gjorde ibland så önskar jag dock att vi alla kunde vara singlar tillsammans igen och bara vara som vi var. Inte det att vi inte umgås längre, nej verkligen inte! Men faktum är att när folk skaffar förhållande så blir det inte lika mkt tid med vännerna på samma sätt som det var innan. Och jag har full förståelse för det, det är bara det att alla andra har lyckats göra det, utom lilla jag. Och kanske känner jag mer så här just för att jag inte har lyckats hitta någon att flytta ihop med, tänka på en framtid tillsammans med, och inte vara i så stort behov av mina vänner nu som jag var då. Eller så är det väl så att jag kanske inte har gjort mig redo för det "mer vuxna" livet som dom har gjort. Det kanske blir så automatiskt när man skaffar förhållande och inser att detta är verkligen han som jag ska vara med i ett bra tag framöver. Något som jag känner inte kommer att inträffa inom det närmsta. Eller jag vet inte, det kan hända, men troligtvis inte. Jag får lite små ångest när jag tänker på hur galet vi hade det! Jag vill bara spola tillbaka tiden och göra om det igen, samtidigt som jag vill spola fram tiden och bara hitta den där rätta och göra mig redo för det vuxna livet. Just nu lever jag i ett slags mellan liv, som i Britneys låt "I'm not a girl, not yet a woman, all I need is time a moment that is mine, while I'm in between". Åh ja ibland önskar man att saker och ting kunde vara som de en gång var då man hade det så roligt!

Jag undrar lite dock varför jag inte känner att jag är redo för seriösa saker på det sättet som mina kära vänner är. Är det bara för att jag inte "har nån"? Eller är jag bara allmänt senare i min utveckling på detta planet, eller kanske är det så att jag har sånna stora drömmar och visioner med mitt liv som gör att jag är rätt så långt borta från det där just nu. Ja, inte vet jag, jag blir galen av att analysera detta. Det kan vara nog så jobbigt. Som sagt, jag önskar bara att vi alla kunde vara singlar igen för ett litet tag och vara så galna som vi var, för fan va kul vi hade brudar! Och våga inte säga nåt annat!! =) Men jag älskar er lika mkt nu som då, tro inget annat där heller.

Nån gång är det väl min tur att slå mig till ro, ha ha, när de andra har levt det ett tag. Ombytta roller. Vem vet, livets vägar äro outgrundliga! Vilket kan vara både skrämmande men oxå extremt spännande!

Jag kan bara känna ibland att jag inte riktigt passar in, den ständiga lilla singeln. Men jag vet att jag är omtyckt ändå! Men det är inte det det handlar om, ja ja, skit samma. Livet förändras och så är det bara, lika bra att acceptera det, embrace it, och köra på det!

Nej, nu ska jag kolla på ännu ett avsnitt av The Mentalist, med den snygga Simon Baker som spelar "Patrick Jane", mmm, gillar den serien! Måste ju kolla på nåt nu när det är uppehåll på Gossip, M.P, S.V och Bones! Det är det värsta med sommaren, alla uppehåll. Men då har man nåt att se fram emot när kalla hösten kryper på, dock kommer det inte att bli en kall höst för mig få jag inte kommer att vara här, utan i Cali. Fast det kommer ju bli en smärre chock att komma hem till vintern här lagom till jul, när man har vart i sol och värme närmare ett år! Vi får väl se hur det går, snacka om att få vinter ångest där! Men det är inget att vältra sig i nu! Snart är det midsommar! Yey, och imon ska jag träffa lilla Ella, på lördag är det teaterfest och på söndag är det Lisse fest! Så det är en nice helg att se fram emot!

* Puss och Kramiss *

Mmm, Simon Baker - What a perfect man! =)

Rea på H&M!!

Åh vad vi älskar sommar rea, eller rea över huvudtaget. Inte sant? Jag vet att jag gör det i alla fall. Efter att jag hade vart på Liseberg idag för att hämta ut mitt personalkort, kläder och tjenat på alla arbets kollegorna så svängde jag förbi H&M för att kolla på en tröja åt mamma. Direkt när jag kom in så hängde det massa söta klänningar där mitt framför mina ögon! Åh, sånt gillar vi. sen åkte jag en trappa upp och där hängde massor utav saker som hade stora röda lappar med 100 eller 150 kr på sig! Saker som jag spanat på tidigare, redan innan jag for till amerikat som dom nu hade sänkt. Jag plockade på mig en hacka, men så när jag kom till omklädningsrummet så hade dom ju stängt det! Typiskt. Jag var ute för sent. Ja ja, antingen var det en högre makt som talade till mig att spara på mina pengar, eller så var det bara inte så att jag fick prova nåt idag utan får återvända en annan dag helt enkelt. Men roligt i alla fall att veta att dom just nu har massa rea. Ifall nån annan känner för att springa dit och roa sig =)

Det känns lite bättre i själen idag, kanske för det fina vädret eller för att jag har ätit lite choklad eller för att jag ska träffa lilla Hanna imon, som alltid är lika underbar att prata med och lyssna på. Eller så är det bara en bra dag helt enkelt. Skönt att ha sådana ibland oxå, eller vad säger ni?

Jag vet inte om det är en bra idé eller inte, men jag har i alla fall blitt medlem på en dejting site, igen. Tänker inte säga vilken så ni kan leta upp mig. Jag vill dejta lite nu under sommaren, det är roligt att dejta! Träffa nya människor, i detta fallet killar. Bli utbjuden, lite trevligt sällskap och trevliga konversationer ja allmänt kul, eller kanske inte värt det? Sen att försöka att förtränga en viss person lite grann. Jag vet ju inte vad denne håller på med när jag är här, eller om denne ens har samma "känslor" som jag har. Så då kan det vara bra kanske att få lite distans och bara ja, ha det roligt. Men men. Dom säger ju att det inte dyker upp nåt när man letar efter det, men hur går det då ihop att folk hittar varandra på nätet, där letar man ju uppenbarligen efter nån? Ja ja.

Som avslut på dagens inlägg så tänkte jag dela med mig av en underbar låt som för tillfället är min favorit. Det är en bra text som man kan läsa och tänka över när man känner att nåt känns lite motigt eller rent hopplöst, jag och Linnea lyssnade mkt på denna i USA så det är väl kanske lite våran låt. Men ändå en pepp låt för mig. You guys don't have to agree. Men ändå.

Kramiss så länge!

//Frieda K*

Kris Allen - No Boundaries:

Seconds, hours, so many days

You know what you want but how long can you wait

Every moment lasts forever

When you feel you lost your way

And what if my chances were already gone

Started believing that I could be wrong

But you give me one good reason

To fight and never walk

away

With every step you climb another mountain

Every breath it's harder to believe

You make it through the pain, weather the hurricanes

To get to that one thing

Just when you think the road is going nowhere

Just when you almost gave up on your dreams

They take you by the hand and show you that you can

There are no boundaries

I fought to the limit to stand on the edge

What if today is as good it gets?

Don't know where the future's headed

But nothing's gonna bring me down

I've jumped every bridge and I've run every line

I've risked being saved but I always knew why

I always knew why!

So here I am still holding on

You can go higher, you can go deeper

There are no boundaries above and beneath you

Break every rule 'cause there's nothing between you and your dreams

With every step you climb another mountain

Every breath it's harder to believe

You make it through the pain, weather the hurricanes

There are no boundaries...

Snygg kille dessutom! Underbar röst oxå för den delen =)

Omställning...

Kanske är det det som har intagit sig i min kropp. Eller den vanliga månliga underbar pre mens eller så kallad ägglossning. I vilket fall som helst så svallar det av massa konstiga, jobbiga, oförklarliga, lite löjliga och allmänt dumma känslor i min kropp. Jag kan tänka mig att det kanske har att göra med att jag nyss kommit hem och börjar processera vad jag faktiskt varit med om, att jag varit borta i 5 månader och ändå har upplevt en hel del, lärt mig mycket nytt om mig själv. Träffat både konstiga, falska människor som satt min allmänna uppfattning om människor i rörelse och frågan. Men oxå människor som inspirerat och berört mig på ett sätt jag inte trodde jag skulle få uppleva. Jag antar att detta kan få vem som helst att börja känna sig lite konstig när man återvänder hem till sin hemstad eller hemmaplan igen. Det är bara jobbigt när det dyker upp sånt, för ibland vet man inte, (eller jag i alla fall) hur man ska hantera eller tolka det. Jag vet inte heller hur jag ska förklara vad jag känner för att ni ska förstå exakt vad jag menar utan att misstolka mig. Så jag kanske bara ska lämna det där. Fast ändå inte. Det är ju bra att skriva av sig och få ur saker ur kroppen och systemet. På ett sätt känns det som att jag aldrig kommer att hitta min plats, oj nu låter det väldigt stort och hårt. Men faktiskt på en sida så gör det det. Jag vet ju vad jag vill och om jag ska ta mig dit så ligger jag väl antagligen bäst till att satsa på det Over there, men samtidigt så skulle jag nog aldrig kunna att bosätta mig där borta för evig, för jag skulle sakna mina vänner och min familj alldeles för mkt, och mentaliteten som man stöter på på många utav människorna där borta, kan vara för mkt att hantera emellanåt. Så hur löser man det då? När man vill ha det bästa av två världar? Kan man få ta en del av varje och sätta ihop det till sin egen lilla värld, nej tyvärr så funkar det inte. Skit oxå! Jag får komma på nåt annat sätt.

Sen kanske det är så att jag verkligen känner att jag vill hitta någon att dela mig med. Alltså en andra hälft, kort och gott, a boyfriend. Jag har ju vart singel i 3 år nu och även om det är skönt ibland så vill jag faktiskt ha någon att älska på det sättet som man gör med en kille, och att han ska älska mig på samma sätt tillbaka. Jag antar att jag kan vara lite för "desperat" efter detta, och det syns sägs det ju så det kan ju kanske vara en ganska så stor anledning till varför jag inte lyckats hitta någon, ännu. Det kommer ju när man slutar leta, eller när man minst anar det, eller inte letar eller vill ha sägs det ju. Ja ja. Den som lever får se antar jag.

Nu ska jag fokusera på att träffa alla, börja jobba lite på Liseberg, fira midsommar med Sandra och Adde och åka upp till Sthlm och hälsa på Linnea och Charlie. Så lite har man att se fram emot i alla fall. Fast jag kan tycka att det ät lite farligt att bara "leva på" att se fram emot saker. Man kan lätt glömma av vardagen och att lära sig att leva i nuet och njuta av dag för dag. Allt för många ser framåt och längtar och går och väntar på saker och ting och håller modet uppe pga det. Det som kan vara farligt då är att när man väl kommer dit dit man har längtat eller sett fram emot, när det är över. För vi vet alla att allt roligt tar slut så oerhört snabbt. Så är man tillbaka i the everyday life igen och måste hitta nåt nytt att se fram emot för att klara av just, vardagen. Jag vet, jag gör det själv ofta. Men som sagt, jag ska försöka, om ni gör det att leva och njuta av dagarna och nuet och inte planera för mkt "stora" och "roliga" saker att hålla sig uppe vid. Och inte ta saker och människor för givna, uppskatta det man har, ta vara på sina fördelar och utnyttja dom och se hur långt det faktiskt kan ta en! Oj oj, lite själv peppning så här på söndagskvällen eller tidiga måndagsmorgonen...

Nej, nu kanske det är dags att tänka på refrängen, det vill säga. Kolla in på face en sista gång, sen lägga sig till rätta i sängen (i detta fallet mammas soffa) och försöka nana lite. Imon blir det träff med Jenny aka Little J. Det ska bli mkt trevligt! Hon är alltid lika intresserad av att höra om vad jag vart med om, och hon har själv some explaining to do! =)

Vi hörs och syns snart igen!

Puss och Kramiss

Frieda K*

Hairspray - en feelgood film som får en att må bra och tro på en bättre framtid och att det mesta faktisk är möjligt! =)

Hemma igen!

Jaha ja! Så då var man tillbaka i lilla Svedala! Trevligt. Fast kanske inte lika mysigt att komma hem till ett ös regningt Göteborg! Men seriöst, vad hade man kunnat vänta sig? Även om alla har sagt hur "soligt" det har blivit i Sverige de senaste dagarna eller månaden. Jag kan ju bara hoppas att jag lyckats få med mig lite California sol i väskan! Vi får väl se om det dyker upp nåt när jag packar upp mina grejjer sen. Ja, usch att packa upp är nog mkt jobbigare än att packa ner, eller tvärtom. Jag vet inte om jag ska va ärlig. Det är nog lika drygt båda två.

Det känns lite skumt att vara hemma, på ett sätt känns det faktiskt som att jag aldrig har vart borta! Hur kommer det sig att man kan känna så? Jag har ju vart borta i 5 månader i sträck! Antar att man anpassar sig enormt fort. Men det är skönt att vara på hemmaplan lite, dock så kommer det kännas skumt att beställa saker på svenska. När man är van att beställa saker på engelska.

Åh, jävla dator!! Den la av när jag höll på och skriva! Jag orkar faktiskt inte skriva om allt som jag precis skrev!! Nej, så jag berättar om min hemresa senare eller imon. Irriterande, då jag hade skrivit massa bra saker! Ja men så är det ju alltid. Nu ska jag faktiskt packa upp mina saker och se vad som ska tvättas osv.

Skattepengarna har kommit in, så ikväll blir det lite after work med mina tjejer, spelar ingen roll för mig vart för jag är bara glad att vara tillsammans med dom igen! =) Bara det är inomhus då det är lite regningt ute. Men det antar jag att vi kommer att vara. Synd bara att mina flickor Linnea och Charlie inte kan vara med! Vill att alla ska träffa dom. Och ännu mera synd att dom båda bor i sthlm. Men jag ska åka upp och hälsa på i Juli.

Vi hörs snart igen, då ska jag berätta om min resa...

PÖSS & KRAM *

Girls don't travel light...

Hello there!

I just got back from seeing a show down in Santa Ana called Violet. It included a teacher of mine, Molly. Not that you guys know who she is, but she's a really cool, kind and talented teacher that I have in my Theatre class. It was a musical and I enjoyed it a lot. Usually I don't like musicals, I'm more the "pure" theatre show kinda girl. But lately I've seen two great musicals so I've really started to appreciate it more. It's an art form, and created by the americans so it's kinda big here. And Cal State do have a very popular musical theatre program so I guess it comes naturally that there's a lot of musicals going on.

Before the show we had coffe at a very cute and cosy little café. I know that my dear friend Hanna Nilsson would love it! Wish you would have come here so we could go there and scoup out guys! :) It felt like you stepped in at a persons house or something. Kinda like the theatre or art cafés in Sweden if u know what I'm talking about.

I don't have that much to talk about today, just felt like writing a few lines. It's Friday tomorrow. Gosh, the weeks go by so fast! I have like 4 weeks left in school! That's sick! I mean I feel like it barely begun. Well I guess time flies when you're having a good time.

Oh well, I'll write more tomorrow or Saturday. I'm going to Newport tomorrow to Linnea, Charlie and Sofia's. It's my usual hangout during the weekends. And also on Sat I'm gonna interview Paul about acting as an assignment for my Entertainment class. Interesting!

Well my friends, good morning to you and good night to me!

XoXo - Frieda K*

Ovulation...

Such a wonderful word, don't you think? Well, it's not actually. Because when this happens, your emotions run like crazy little rats inside your body and you can shift from being fine and ok one minute until becoming extremly sad and low the next. It is so frustrating. I have it right now if you guys didn't pick up on that already. Anyways, when I woke up today I was feeling good, I did my hair put on a nice dress and went to school and my acting class happy. But when I came there something happend. My emotions got the best of me. Somehow all of a sudden in this little room fileld with all these ppl I felt so completley alone and that all of a sudden the world was mad at me, ppl were trying to avoid eye contact with me, they didn't feel like having a conversation with me and I was literally scared of myself. I became paranoid. A part of me also felt when I watched Pauls group perform there scenes today that I suck as an actress, something I deep inside knows isn't true. But it just hit me. That maybe I haven't gotten anywhere because maybe I'm just fooling myself into thinking that I'm good at something that I asctually suck at. I hate when these feelings hit you. Usually they go away after a day or two, but I don't enjoy myself and my life when they're inside me. This probably sounds worse than it is, which itprobably was. Because after class I had coffe with Debbie and Soona and I told them about my thoughts and feelings, and they said what I just said, that I was just probably paranoid and wrapped up in my hormonial rollercoaster.

But why should you feel this way? Is it normal? I talked to Linnea and she said that she can become like this too when she has her ovulation. So I guess it's kinda common. However, I wanna state the fact again, that it's not a pleaset time. The wierdest thing was though that when I got home and started to think about things and ppl, I felt this strong feeling that something big and hopefully happy is soon about to happen. Maybe I'm just being paranoid in the other direction, or maybe it's true. I don't know. Time will have to tell. Wouldn't it be good though if something good and happy were to happen? Usually it's harder for us to believe this then that something negative will happen, maybe because we don't want to be dissapointed. And I can agree on that. Dissapointments are a part of life, but not something we like if we can avoid it.

Anyways, another thing that bothers me. I saw today that the TV show Glee is having open casting calls to cast a new member to their Glee team. I like that show but it's also a show about songs and singing. And even if it's also acting involved you'll have to be able to sing, and even if I don't sonsider myself being totally tonedeaf, I really don't think that I can compete with the other ppl who actually have a great voice and at the same time can act. Yeah, my look might be interesting and different since I have the European/Scandinavian look and that might be funny to add to the Glee team. But I'm not a singer so it feels kinda not "worth" it if you know what I mean. But I am gonna post a video of myself on their website, I mean I have nothing to loose, maybe just my ego when ppl might comment on my "bad" voice. I'm just so mad that the only time a TV show has an open casting call it requires you to be able to not just be good at acting, no you have to be able to sing also! Why not just have an open casting call for like, Bones, Melrose Place or some other show where acting and only acting is involved!? There are already so many "talent" shows with singing and dancing. Yeah we've all heard of them, American Idol, America's got talent, X-Factor, So you think you can dance etc. But where the fuck are the acting casting shows!? Why can't there be a Bones star show or something else. I know that there's been like Next Soap Star and Next Action Star. But those shows don't get the same kind of appreciation as AI or SYTYCD. And it sucks, for me anyway! Well I guess I'll just have to keep me eyes open and see what happens. Just wanted to let this out... now I feel a little better. I've been eating dark chocolate so maybe that helped a bit =)

Well, I'm gonna do something else now. Maybe google some auditions or something.

Talk to you guys soon!

XoXo - Frieda K*

When will I find my place?

Oh, don't look so scared. It sounds worse than it is. I just have some confusion at the moment where I think I "belong" if you know what I mean. Before I went here I thought that Sweden wasn't for me, because it was so small and ppl and mostly guys in this case were stupied, boring and just not for me. I was somehow destent to to greater things and to be somewhere else. And now when I'm here I'm not so sure that what I thought before is true. Kinda reflects back to the play I wrote about in my two previous posts. That what we think we want isn't always at all what we wanted. I love this place, I do. But there is also a little "disgust" for it. It is one thing to travel and be here on vacation for like 2 - 4 weeks. You see and experience the good stuff, live in the nice areas, maybe and you have saved up enough money to last during your stay. But when you come here as a student or to work or do something that resembles what you did back home, it gets different. Even if the city is sooo exciting at first, which all new places are ofcourse. You soon, when you've settled and started a somewhat "normal" life with everyday rutines realize and see the differensies from what you're used to. To someone who moves form another state it might not be that big of a challenge and difference, but if you're from Northern Europe it can be a huge challenge. Even if the countries are kinda similar and live by the "western world" society, it is big differensis when you dig deeper under the surface. Sometimes what you find isn't always so beautiful and pleasent as it appeard to be. God that sounded poetic. But it's not. Don't get me wrong, if I found someone here, someone who I felt were honest, had true intentions and someone I could call a "true friend" and "true lover" like I can with my friends back home, I would definatley consider staying for a longer period of time. But the fact is that during the three months period that I've been here I haven't found any "true" american friends, that are origionally from this city. And it's sad, because I really wanted to. But to me ppl seem to be somewhat fake, have hidden agendas with you, and don't really care that much about true friendship as I see it. And don't even get me started with the guys. I have met a lot of guys since I came here. Talked to many of them and exchanged numbers. Set up times for dates and waited for them to respond to my text about when and where we're gonna meet. What do I get? Nothing! They don't even have the decency to call or text back to tell me they don't want to see me. Even if they were the one's approaching me and asking for MY nr, texting me about how nice it would be to meet again. Hello!? What am I missing? I know I've said that Swedish guys are stupied, but they're stupied in a different way. Atleast a lot of them have the curtesy to text or call, even if it's just to say that they don't think that we should see each other anymore. Ok, then I know. But I will not accept just being stood up! This has happend to me three times now! When is it really my turn? I so want to believe that there are nice guys out there, here or Sweden or somewhere else. But it is very hard to believe when I constantly run into idiots! And right now I'm not "looking" I am just being. But it doesn't seem to matter. They idiots flock around me anyhow. Oh well, I guess it's just to wait a little bit longer...ok now I got a little sidetracked there. I really didn't mean to throw my biterness about guys out there. I'm just really frustrated about this at the moment. If I can't get a guy that will be something consistent and permanent, atleast let me find someone to"play" with while I'm here. Someone to keep me occupied. I can' even manage that. Linnea has, and Charlie, and Sofia and more ppl. But why not me? Grrr, the madness inside me is boiling.

And the other thing that bothers me, that it is extremly hard to get acting auditions without an agent, and most agents don't want to take u in if you're not a citizen here and allowed to work legally. Which I'm not. And that sucks so hard! I haven't given up, oh no. I just have to find another strategy. If it is to stay here and fight or if it is to begin somewhere else, I don't know that yet. But I'm gonna have to figure it out soon, because time is money and it's running away...I'm not getting any younger. And if I age one year in life I age like 4 years in Hollywood land. Well well, enough with that now!

I really thought that I would be the person that would never want to go back to Sweden, I thought that I would emmediatley settle here, feel at home finally and don't look or think back. Except missing my friends, which I do, a lot! But now I'm not so sure anymore. Yes Sweden is small and ppl can be stupied, close-minded and not so "outgoing" towards strangers and newcomers. BUT, they are genuine and care about you, most of them if you become their friend. You feel safe and secure. Something that can be hard to find here. I'm certain that there are a lot of good, kind and genuine ppl here too. I just haven't run in to them, yet! A lot can happen in 7 weeks! Which is the time I have left before I go back to Svealand. I am not sure what I will do this fall, will I go back, or will I stay in Sweden? A part of me wants both, I am afraid that if I go back I will feel lonley and left out because the ppl I've gotten to know here now are not coming back. And it might be the same issues I would have to face again. If I stay in Sweden I have all my friends and I would feel safe and secure. But I know that there's a big possibility that I'll get bored when I've been back after two or three months. That always happen to me. And I don't want to feel like that either! I don't know which is worst. Gosh, this is so hard! Maybe I should stay in Sweden during the fall and go someplace else during the spring, like New Zeeland or Canada? But as Linnea said, and it's true. Sometime, someday we have to stop running and just settle somewhere with someone. And she feels like she might be ready for the "serious" life soon. I'm not sure. I'm only one year younger than her, but I still feel like I have a lot more to see and explore before I "settle" down. Oh, but she's right about the running away part. I feel partly like that's what I'm doing, but at the same time I'm not sure what I would be running away from...

Oh well, I've emptied my mind enough for one night. It felt good getting that out anyway. The reason I've started to write in English all of a sudden is because I talk and text in Swedish everyday, that I'm afraid I'll loose the writing in English. And also because some of my classmates wants to read my blog but they don't really understand if I write in Swedish. So in this way we all can understand. Both you, my swedes, me, and them, my americans.

I think I'm gonna hop in to bed soon. I have acting class tomorrow morning. And Pauls group is performing their scenes! I go on, on Thursday! Oh, darn I was suppose to tell you something about my acting class/teachers. But I leave that for the next post...

Love you all, and miss you guys in Swe a lot!

XoXo - Frieda K*

Linnea and Ryan.

We had to escape for a night,

so on Saturday we went with Ryan to Sharkeyz.

Thanks Ryan for an awesome night.

You are a friend, and you're an american.

So don't be affected by what I just wrote...