söndag 27 december 2009

The Game i alla ära...funkar det eller inte??

Ja det kan man verkligen undra? Allt handlar ju egentligen om ett spel. Att spela olika roller som person, en på jobbet, en i skolan, en på fritiden ja olika roller i olika sammanhang helt enkelt. Men nu pratar jag mera om spelat i "kärleks leken". Det här med vem som ska vara på resp av när det gäller "dejtandet" i början när man blir intresserad utav någon. Vi vet ju alla att det inte är varken bra eller klokt att skriva sms till någon man vill ha ca 10 ggr på en kväll, spec inte om varje sms innehåller orden snälla kom hit! Att läsa sånna sms dan efter kan få vem som helst att önska att även mobiler kunde ha alkolås.

Det får även mig att tänka att "shit, denna killen kommer verkligen inte att höra av sig efter mina minst sagt desperata försök" Men tro det eller ej, killen hörde faktiskt av sig dan efter och tackade för att jag sagt att han var söt och charmig och han sa även att han gärna träffades nån dag framöver. Så där ser man, The Game som det kallas, med alla dess konster och regler för hur man ska bete sig för att få en kille/tjej på fall. Det fungerar inte alltid. Inte för att jag har utövat dessa trick nåt speciellt. Jag har inte ens läst boken, men jag kanske borde. Nej, jag tror faktiskt det hela handlar om, om man tycker om personen eller inte. Vill man ha någon eller om man tycker om någon så tror jag inte att man bryr sig så mkt om 10 halv desperata fylle sms. Man kanske tycker att det är lite mkt, men man svarar nog inte dan efter och tackar. Med risk för att överanalysera, som vi kvinnor är bra på att göra. Så tror jag nog, eller vill nånstans tro att denna killen faktiskt tycker om mig, lite grann. Och skulle väl det vara typiskt, då jag faktiskt tycker om honom lite grann oxå. Och vad som är ännu mera typiskt är att jag åker om 17 dagar. Så det är verkligen inte lägligt att inleda något med någon. Tillfälliga förbindelser har jag sagt till mig själv, det är ok. Men inte mera. Men livets ironi är väl denna. Man "letar" i över två år, man lyckas dejta killar man tror är bra. Man hoppas, vill och hoppas lite mera att man ska träffa nån, kanske "The one". Men icke. Nej för när tillfället finns och man har både tid, lust och viljan inte fan rider det förbi nån drömprins på nån vit häst. Inte för att jag tror att det är så han kommer att komma, men ja. Nej för när man släpper taget om "letandet", ställer in sig på att "flytta" utomlands, då blir man plötsligt intressant och det dyker upp killar gång på gång som skulle kunna vara nåt att ha. Är det inte ironiskt, men ja livets ironi, eller vad säger man?

Ja, vi får väl se vad det blir av det hela. Nu sitter jag i alla fall och lyssnar på Erik Grönwall och låten "Higher". Mammas katt kan inte låta bli att leka med mus sladden. Så jag blir lite irriterad. Varje gång jag försöker ta den tillbaka så ska han fightas.

Snart är det nyårsafton med allt vad det innebär, jag drog hela den känslo historien i förra inlägget så jag tänker inte dra upp det igen.

Jag tror att jag har kommit in i ett litet moln av lugn, cool feeling. Det känns inte som att nåt är jobbigt eller hemskt just nu. Till skillnad från hur jag har känt det, det senaste halvåret typ. Kanske är det för vad jag har att se fram emot eller så kanske jag börjar finna en slags inre frid. Ja, det ska ju komma förr eller senare för alla antar jag. Varför inte vid 25 för min del? Dock är det mycket, mycket som jag behöver jobba med. Men vi tar ett steg och en dag i taget. Man ska inte rusa in i något för fort innan man är säker på att det är rätt. Ska jag säga, shit jag motsäger ju mig själv just nu. Det är ju precis det jag kommer att göra. Kasta mig ut från ett stup utan att veta vad fan som kommer slå emot mig när jag landar...nej nu börjar jag babbla osammanhängande. Jag ska nog ta en paus och kolla på näst sista Johan Falk filmen "Operation Näktergal" Har ni inte sett de nya J.H filmerna så rekommenderar jag dom starkt! Jakob Eklund är en svensk favorit!

XoXo - Frieda K*