Dreams can come true...

Ja det kan dom faktiskt. Eller det får vi verkligen hoppas. Och nu pratar jag inte bara om mina "galna" drömmar utan allas drömmar, det kan vara vad som helst i princip. Att få det där jobbet man vill ha, en drömkille, att ha råd att åka på en rolig resa. Allt mellan himmel och jord. Även om mina drömmar tycks vara närmre himlen än jorden, i alla fall enligt vissa.

Jag kollade på en film på femman tidigare idag, "Isprinsessan" som handlade om en tjej som drömde om att bli konståkerska. Hennes mamma hade väl lite andra planer åt henne men hon ville verkligen bli konståkerska. Så hon tog chansen. Jag fick lite tårar i ögonen då det på ett sätt påminner om min situation. Jag har alltid vetat att jag vill bli skådis, men inte vågat satsa då jag haft folk runt omkring mig som tyckt att jag ska göra nåt annat, vettigare som kan ge mig en stadig inkomst och som jag kan leva på. För vi vet alla att pengar måste man ha, och det är sant. Jag har försökt att tänka vad jag vill göra förutom skådespeleriet, vilket har resulterat i att jag har tre oavslutade utb och en utb som jag inte har fått nån användning för ännu, och tre års studielån. Ja så kan det gå när man förtrycker sina drömmar. Nu lägger jag inte skulden på nån annan, för det är faktiskt upp till mig att satsa. Men i lilla Sverige så är det inte alltid så lätt när man har "stora" och lite "annorlunda" drömmar, som jag. Men jag har insett, eller jag insåg nog för länge sen att jag kommer aldrig att bli riktigt lycklig om jag inte satsar helhjärtat, vilket ä vad jag tänker göra nu. Dock hade det varit lättare om jag haft mer pengar, varit rik eller liknande. Då hade jag kunnat gå på en "riktigt" teaterskola i USA som hade kunnat bli inkörsporten till skådis världen. Men nu är det inte så, så ajg får ta den lite längre och hårdare vägen. Men jag tror så här att om jag lyckas genom att gå den långa vägen så kommer nog framgången att kännas så mycket mer och så mycket mer äkta än om jag bara hade "fått" det lagt framför mig... Så jag tror att jag ändå nånstans föredrar den långa vägen.

Vad mer jag tänkte tillägga är att jag inte haft stödet för min dröm av min mamma. Vilket har känts hårt emellanåt, hon har velat att jag ska bli nåt "stabilt" som man kan få ett fast jobb på. Först nu tror jag att hon har insett hur mycket jag vill detta och vad jag verkligen är beredd att göra för att komma dit. Så jag hoppas att hon kommer vara stolt över mig när och om jag når mitt mål. Men det tror jag. Jag vet att hon innerst inne bara vill mitt bästa.

Oh, det börjar närma sig avresa nu. Och resfebern och saknaden kryper sig allt närmre. Jag börjar verkligen känna att det snart är dags. Skrämmande, spännande och ja alla andra stora känslor som jag inte kommer på namnet på för tillfället. Men tur att Facebook, blogg och andra Internet sajter finns då man kan behöva kontakten med sina vänner från Sverige då det är som mest ensamt där borta.

Nu ska jag om en stund in till stan för att träffa Sandra och kolla in Nyårs klänning. Även om nyår i år inte känns så vidare speciellt eller nåt jag egentligen längtar så himla mycket efter. Men det är att fira att ett dåligt år är förbi och förhoppningsvis ett mycket mycket bättre år komma skall.

Lova inga nyårslöften som ni inte kan hålla, själv tänker jag inte lägga nåra alls, då jag aldrig kan hålla dom ändå. Det är mitt nyårslöfte. =)

XoXo - Frieda K*

The Game i alla ära...funkar det eller inte??

Ja det kan man verkligen undra? Allt handlar ju egentligen om ett spel. Att spela olika roller som person, en på jobbet, en i skolan, en på fritiden ja olika roller i olika sammanhang helt enkelt. Men nu pratar jag mera om spelat i "kärleks leken". Det här med vem som ska vara på resp av när det gäller "dejtandet" i början när man blir intresserad utav någon. Vi vet ju alla att det inte är varken bra eller klokt att skriva sms till någon man vill ha ca 10 ggr på en kväll, spec inte om varje sms innehåller orden snälla kom hit! Att läsa sånna sms dan efter kan få vem som helst att önska att även mobiler kunde ha alkolås.

Det får även mig att tänka att "shit, denna killen kommer verkligen inte att höra av sig efter mina minst sagt desperata försök" Men tro det eller ej, killen hörde faktiskt av sig dan efter och tackade för att jag sagt att han var söt och charmig och han sa även att han gärna träffades nån dag framöver. Så där ser man, The Game som det kallas, med alla dess konster och regler för hur man ska bete sig för att få en kille/tjej på fall. Det fungerar inte alltid. Inte för att jag har utövat dessa trick nåt speciellt. Jag har inte ens läst boken, men jag kanske borde. Nej, jag tror faktiskt det hela handlar om, om man tycker om personen eller inte. Vill man ha någon eller om man tycker om någon så tror jag inte att man bryr sig så mkt om 10 halv desperata fylle sms. Man kanske tycker att det är lite mkt, men man svarar nog inte dan efter och tackar. Med risk för att överanalysera, som vi kvinnor är bra på att göra. Så tror jag nog, eller vill nånstans tro att denna killen faktiskt tycker om mig, lite grann. Och skulle väl det vara typiskt, då jag faktiskt tycker om honom lite grann oxå. Och vad som är ännu mera typiskt är att jag åker om 17 dagar. Så det är verkligen inte lägligt att inleda något med någon. Tillfälliga förbindelser har jag sagt till mig själv, det är ok. Men inte mera. Men livets ironi är väl denna. Man "letar" i över två år, man lyckas dejta killar man tror är bra. Man hoppas, vill och hoppas lite mera att man ska träffa nån, kanske "The one". Men icke. Nej för när tillfället finns och man har både tid, lust och viljan inte fan rider det förbi nån drömprins på nån vit häst. Inte för att jag tror att det är så han kommer att komma, men ja. Nej för när man släpper taget om "letandet", ställer in sig på att "flytta" utomlands, då blir man plötsligt intressant och det dyker upp killar gång på gång som skulle kunna vara nåt att ha. Är det inte ironiskt, men ja livets ironi, eller vad säger man?

Ja, vi får väl se vad det blir av det hela. Nu sitter jag i alla fall och lyssnar på Erik Grönwall och låten "Higher". Mammas katt kan inte låta bli att leka med mus sladden. Så jag blir lite irriterad. Varje gång jag försöker ta den tillbaka så ska han fightas.

Snart är det nyårsafton med allt vad det innebär, jag drog hela den känslo historien i förra inlägget så jag tänker inte dra upp det igen.

Jag tror att jag har kommit in i ett litet moln av lugn, cool feeling. Det känns inte som att nåt är jobbigt eller hemskt just nu. Till skillnad från hur jag har känt det, det senaste halvåret typ. Kanske är det för vad jag har att se fram emot eller så kanske jag börjar finna en slags inre frid. Ja, det ska ju komma förr eller senare för alla antar jag. Varför inte vid 25 för min del? Dock är det mycket, mycket som jag behöver jobba med. Men vi tar ett steg och en dag i taget. Man ska inte rusa in i något för fort innan man är säker på att det är rätt. Ska jag säga, shit jag motsäger ju mig själv just nu. Det är ju precis det jag kommer att göra. Kasta mig ut från ett stup utan att veta vad fan som kommer slå emot mig när jag landar...nej nu börjar jag babbla osammanhängande. Jag ska nog ta en paus och kolla på näst sista Johan Falk filmen "Operation Näktergal" Har ni inte sett de nya J.H filmerna så rekommenderar jag dom starkt! Jakob Eklund är en svensk favorit!

XoXo - Frieda K*

Juldagen - Party eller avkoppling?

God fortsättning får man väl börja med att säga! Hoppas att tomten kom med nåt fint i sin säck till er. Själv fick jag en fin rosa kamera! Min tredje i ordningen. Jag har lyckats supa bort en, och fått en stulen. Så detta var den sista som jag nånsin får, sa min kära mor. Och hon har rätt, jag förtjänar egentligen inte en till. Men jag fick en. Som jag ska hålla hårt i. Hade jag inte åkt till USA så hade jag inte fått någon. I så fall hade jag köpt en själv. Men men. Nu har jag den så jag kan sluta tjata om det. Sen fick jag en självförtroende bok. 10 stegs bok som ska ge mig bättre självförtroende. Inte för att jag har "dåligt" självförtroende, för jag vet vem jag är och vad jag vill med mig själv och mitt liv men det kan alltid förbättras. Jag har väl inte det bästa förtroendet gällande min kropp och hur den ser ut. Då många i min omgivning säger att jag är perfekt och dom skulle väldigt gärna vilja ha min kropp så på nåt sätt så kan jag inte riktigt hålla med. Så detta är väl nåt som jag behöver jobba på. Och enligt vad jag läste lite snabbt i boken igår så stod det nånstans att dåligt kroppssjälvförtroende bottnar i dåligt självförtroende i sig. Så det går väl hand i hand. Men, det som inte är bra kan bara bli bättre. Så vi får väl se om denna lilla bok kan hjälpa mig. Vilket jag hoppas på.

Hur som helst, idag är det Juldagen. För många en dag av avkoppling, mera mat med fler släktingar och mys med familj. Men oxå för många utgång och partaj! Så även i mitt fall. Det har blivit lite av en tradition det oxå. Precis som att fira julafton med familjen och nyårsfest a la bam! Så jag håller på min tradition. Så ikväll blir det förkrök hemma hos mig in my casa in Majorna. Sedan så drar vi väl ut till nåt ställe som har nåt skönt juldagsfirande. Finns ju en del att välja mellan. Som alltid, men för min del så lutar det väl åt Excet om jag får bestämma då dom alltid har gratis inträde på fredagar, så bra då att Juldagen i år infaller på just en fredag! Gratis är alltid bäst! Då kan man dricka mer! Minns förra året då jag blev full som ja, jag vet inte vad. Jag skyller på tequilan som mitt kära ex hällde i mig, eller nej jag ska inte skylla på honom jag tog faktiskt tre glas på helt egen vilja. Så det var mitt eget fel. Men det slutade inte så bra. Jag var dyngrak innan vi ens hade åkt in till stan, jag sluddrade och sa konstiga saker, ringde mamma på fyllan och hon blev väldigt ställd. I år svarar hon inte sa hon. =) Jag kan förstå henne mkt väl. På väg in till stan hade jag hunnit gråta, spy och må bra och dåligt tre ggr om. Velat åka hem, ångrat mig två ggr om men ändå fortsatt in till stan. Och det roligaste av allt är att Sandra, hennes nuvarande pojkvän Andreas. Som är hennes ex oxå sen länge tillbaka. Honom mötte vi upp i stan förra Juldagen, vilket var lite pinsamt då han fick hålla tillbaka mitt hår när jag spydde två gånger, en gång utanför Gretas och en gång mitt på Avenyn. Men han gillar mig ändå, ja ja. Jag är ju Sandras vän så han har väl inte så mkt val. Nej skämt å sido. I vilket fall som helst så kommer det bli mkt lugnare med spriten i år. Dock har jag en tequila rose som står i "barskåpet" (barskåpet är ett vitrinskåp med lite glas, kort och en teguila rose flaska) och väntar på att bli upp drucken. Ja, vi får väl ta dagen i ära och dricka upp den idag då.

Nästa vecka är det nyårsafton. Ännu ett ångestframkallande moment eller rättare sagt dag. Då det oxå är väldigt, ja jag finner inte rätta ordet just nu. Men överspelat. Man ska ha värsta snygga outfiten, en grym fest, gärna coola människor, god mat och god dricka. Många fyrverkerier och parta natten lång. Själv så har jag inte haft en sådan nyår på ett antal år. Så jag känner väl pressen att det ska bli så är enorm. Men jag försöker att inte bry mig, jag ska hem till Hannas kompis Moa. Kan ju bli spännande. Så länge jag är med människor jag trivs med och tycker om så är det okej för mig. Jag håller mig faktiskt mera till min egen avskedsfest den 9 Jan. Sen väntar ju världens äventyr borta i det stora landet i fjärran. Ja ni vet alla vilket vid detta tillfälle, så jag tänker inte tjata mera om det. Och ni som inte vet, ja då är vi nog inte så bra vänner.

Nej, nu kanske man ska äta lite mera julmat eller se om nån vänlig själ har lagt upp det senaste Bones avsnittet så jag kan bli en mycket glad flicka!

God Fortsättning på er!

XoXo - Frieda K*

Julafton - En familjehögtid men oxå en tid för eftertanke...

Ja så var det Julafton igen. År 2009 närmare bestämt och jag börjar med att byta typsnitt, spännande va? Ja, här sitter jag, hemma hos mamma i Lindome och väntar på att maten skall bli klar. Julen för min del består av just jag och mamma, god mat, lite julklappar och sen blir det väl lite TV tittande antar jag. Jul, ja vad är det vi firar? Jo det vet vi väl alla i detta så "icke kristna" land att vi firar jesus födelse. Men så non-kristna som vi då är här så känns det mer som att julen är en tid att samlas familj, vänner och släkt för att äta gott och utbyta gåvor. Och inte är det nåt fel med det, nej verkligen inte. Jag (brukade) älska julen, speciellt som barn då det var massa presenter och man åkte till olika ställen för att umgås och fira. Men på senare år så har jag faktiskt mer och mer fått ångest inför Jul och även nyårs helgen. Då man ska köpa massa julklappar för pengar som man inte har, vi i vår släkt firar inte jul tillsammans längre då det för några år sedan blev nåt "tjafs" som gjorde att det inte var like trevligt och gemytligt. Och som det enda barnet jag är så har jag inga syskon, syskonbarn, syskonsambos eller liknande att fira med. Och att fira jul med vänner är ju inte nåt man kanske gör, då de flesta av mina vänner är med sina familjer och släktingar. Förlåt om jag drar ner ert glada humör och er julkänsla då jag själv inte alls har nån julkänsla. Men jag måste få skriva vad jag känner.

Det känns som att media och samhället har skapat en bild av att den "rätta" julen ska innebära att man samlas många och äter och har det trevligt. Julklappar måste man ju oxå ha, eller måste och måste men det hör ju liksom till. Och som den "mediahora" som jag är. Vad jag menar med mediahora är att jag är en person som påverkas oerhört lätt och mycket av de olika "bilderna" som media förmedlar till oss om hur vi ska vara, se ut och göra. Allt detta får mig dock att tänka på alla de utsatta i vårt samhälle som faktiskt inte uppskattar julen alls eller ser julafton som en kall och hemsk dag som vilken annan dag som helst av årets 365 st. Jag tänker på de barn som har föräldrar som är missbrukare, våldsamma eller liknande. De som inte har någon släkt eller familj kvar att fira med, eller de som faktiskt inte alls har något hem över huvudtaget, de hemlösa. Jag tycker att vi alla bör skänka dessa personer en tanke. Hade jag varit rik och haft inflytande så hade jag verkligen hjälp till mera och skänkt pengar för att dessa människor skall få en "dräglig" jul eller ett "drägligt" liv.

Ja, men lite positivt får jag väl komma med oxå. Annars så förstör jag allt. Jag tycker ändå att julen är rätt mysig faktiskt. Man bygger upp mycket förväntan och förväntan om vad som komma skall kan man ju leva på ett bra tag! Tro mig jag är en drömmare. He he. Men min förväntan är mest att om mindre än 3 veckor så åker jag till California! Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det blir av men det blir det! Dock så har jag lite grudges mot csn just nu, då dom i brevet som jag fick skrev att studiemedlet skulle betalas ut en vecka efter studieförsäkran, men när jag ringde så sa dom att det inte kommer fören den 4 januari! Så jag hoppas verkligen att flygbiljett priset inte har gått upp allt för mycket då jag helst vill ha lite att "leva på" när jag kommer dit, som man kan roa sig med liksom. Ja ni fattar.

Apropå ingenting, eller nåt helt annat. Så läste jag min vän Hannas blogg och jag måste bara få citera lite av vad hon skrev angående allas vårt favoritämne Kärlek och att gifta sig i tidig ålder och i ett tidigt stadie med sin partner:

"Nu tänker du säkert att "ja men om man vet att man alltid ska vara ihop, om allt känns rätt". Wake up and smell the fucking bitter coffe! Det vet vi väll alla ett par gånger i livet, men det mesta går åt helvete ändå. Återigen har jag nått botten av bitterhet och bemödar mig inte ens att föra samtal med killar på krogen. Om jag ändå inte tänker knulla med dom, why bother? Varför ska jag slösa deras tid genom att prata om mig själv och försöka låta intressant, MEN inte för intressant. Jag får ju inte visa att jag har ett liv, då skrämmer man ju bort dom. Cynisism är min bästa vän."

Ja det är så sant det hon skriver tycker jag. För så är mitt kärleksliv oxå. Bittert. Men jag ser fram emot 2010 och jag hoppas att jag kan lämna ett helvetiskt 2009 bakom mig och blicka framåt mot ett år av framgång, nya bekantskaper, ett äventyr som varar livet ut och med kanske lite tur även att hitta "The One" men det sist nämnda räknar jag inte med. För som Hanna så tror jag inte på äkta kärlek. Tyvärr!

Nej nu ska det snart ätas julmat. Så God Jul alla där ute! Och snälla skänk alla som behöver det en extra tanke!

Med denna bild vill jag önska er alla en riktigt God Jul och hoppas att era önskningar slår in!

XoXo - Frieda K*

Hur kallt kan det bli?

Ja det kan man verkligen undra! Idag frågade jag mig själv detta när jag jobbade på Liseberg. Alla andra jular har jag varit inomhus, då jag har varit på Fast Food avd. Men i år är jag på lyckohjul vilket betyder att vi arbetar, "halvt utomhus" Man står ju under tak, men det är helt öppet framför en och det blåser, snöar och är kallt som fan! Jag stod första tiden i två och en halv timma och höll nästan på att avlida. Jag grät nästan, så kallt var det. ansiktet höll på att förfrysa och mina fingrar kändes som att dom skulle gå av. Jag tror att jag beklagade mig för varannan gäst som kom och spelade. Men man fick rätt mycket medhåll oxå, så det gjorde inte så mycket. Första perioden innan rasten var värst. Sedan hade man fått värma sig lite, druckit typ tre koppar kaffe så sista tiden innan stängning gick mycket bättre, även om det var kallt. Men inte lika hemskt som första.

Jag fick godkänt visum! Jag var ju i Sthlm i måndags till tisdags för att fixa detta. Och vilken jäkla process. Jag trodde att jag hade alla papper som behövdes. Men tydligen inte. Efter att jag och Ylva, som jag sov över hos när jag var där hade varit ute på sthlm's gator och tagit några bers så åkte vi hem, kollade på hemsidan en sista gång. Och då upptäckte jag att jag visst hade missat tre papper som skulle med. Så detta fick jag sitta och fylla i klockan tolv på kvällen. Men tillslut fick jag med allt. Sen var jag tvungen att ta kort som skulle med till själva visumet. Tog ett i sån där automat som man tog förr när man skulle göra pass. Och man blit ju aldrig så bra på sånna kort. Men det blev faktiskt ok trots allt. Sen var det bara att bege sig bort mot ambassaden. Den är ju inte svår att hitta, då det är dne största byggnaden med mest murar och stängsel och en ståtlig amerikansk flagga som sträcker sig upp över byggnaden. Kön för att komma in på ambassaden var lite lång, ca 25 pers framför mig. Det var mkt snö och kallt. Jag började dock prata med ne trevlig tjej i kön som var där för att skaffa visum för au pair som hon skulle vara i Washington. Så det gjorde ju att tiden gick lite snabbare. Sen när man väl kom in efter ett "hårt" bemötande i dörren så var det bara att lämna in alla papprena, sätta sig ner och vänta på att bli uppropad, vilket tog ytterligare två timmar. Men allt gick bra och mitt visum blev godkänt. Så nu ska det hämtas ut på posten imon! Yey! Blir spännande att se hur det blir. Jag fick hem lappen från posten idag, trodde det skulle ta lite längre tid. Men gött att det kom nu. The sooner the better! Right?

Så nu är det bara flygbiljetten kvar som ska bokas, vilket jag antagligen kommer att göra i helgen eller början av nästa vecka. Sen så är det faktiskt bara fyra veckor kvar! Så sjukt! Jag har nog fortfarande inte riktigt greppat att jag verkligen ska åka! Det känns som att nån annan ska åka, inte jag. Men ibland kommer det dock över mig. När jag sitter på spårvagnen eller går i stan. Speciellt då jag har musik i öronen, då kan jag få den där pirrande känslan och jag ler med hela ansiktet. Folk som ser mig måste tro att jag är lite knäpp. Men men, who cares?

Nej nu ska jag se om Criminal Minds börjar snart. Men vi hörs igen snart!

XoXo - Frieda K*

Visum dags!

Nääe! Nu har det gått en vecka, nästan sedan jag senast uppdaterade! Åh, vad trött jag blir på mig själv ibland. Men men, det blir så ibland. När jag har åkt till Cali så lovar jag att bli bättre och försöka uppdatera oftare. Då kanske det är fler som läser och är intresserade av lilla mig.

Vad har hänt sen sist då? Tja, inte så mycket. Eller lite, jag och Julia. My lovley Julia. Hon är så vacker som få! Jag menar det verkligen! Hon är så sjukt snygg! Som en filmstjärna. Ha ha, jag brukar säga det till henne ibland och hon rodnar och säger, "nej då, det gör jag inte alls." Så sött. I alla fall, vi var ute i fredags på Park Lane, där jag inte varit på ett bra tag. Sedan mina crazy days, då vi alla girls, Sandra, Linda, Kattis och Jonna var singlar och flitigt besökta detta ställe minst en gång i veckan! Men i fre var det väldigt roligt. Vi dansade, oh boy vad vi dansade! Som två galna blondiner. Vilket vi var/är. Och det fick man ju skit av. En kille, vet inte vad hans problem var kom fram till oss och frågade varför vi var så "brattiga" och kallade oss för trasdocka 1 och 2. Och sa att vi minsann inte alls är så snygga som vi tror att vi är. Om detta var ett sätt för denna stackars sate att ragga på oss så lyckades han ju inte. Knäpp dude i alla fall. Som om inte detta var nog. Nej när vi stod och väntade på vagnen hem vid 7Eleven så kom det fram två killar, ganska söta. Den ena sa att vi var två söta tjejer som han ville prata lite med, men sen sa han "ja, fast ni är nog inte så smarta" Och hur f-n vet han det? Känner han oss? Är det bara för att vi är blonda eller vad? Shit, jag är så trött på att bli dömd efter utseende när man går ut. Är man två blonda tjejer, som ser bra ut, har kul på dansgolvet, släpper loss lite och bara vill ha kul. Ja då blir man kallad för det ena och det andra. Och smart, det ska man verkligen inte tro att man är! Åh, idioter alltså! Jag blir så trött. Nej, jag ska nog färga håret svart, börja svart sminka mig runt ögonen och gå kläd i sopsäck så kanske man inte får samma stämpel. Men det skulle ju inte vara jag. Så skit samma, jag är den jag är, ser ut som jag gör och folk får ta mig som den jag är. Shit, kom det där från mig? Nej, tror det var nåt infall jag fick bara. Ja ja, whatever.

Imon bär det i alla fall av till Stockholm för att fixa visumet till USA! Dock har jag inte tid fören på tisdag kl tio. Men jag åker upp imon, sover hos Ylva och sen åker från henne till ambassaden. så hoppas jag att hon och jag kan gå ut på stan en sväng imon kväll. Dock är det måndag, men det borde ju finnas nåt trevligt häng som man kan sitta en stund på.

Är lite nervös för intervjun dock och själva besöket på ambassaden. Jag har ju gjort det en gång förut, men ändå. Det är så mycket säkerhetspådrag och alla papper och allt annat. Man får inte ens ha med sig mobilen in på ambassaden! Jobbigt. Ja ja, Ylva får väl ta hand om den så länge. Jag får ta på mig en armbandsklocka eller nåt så jag vet vad klockan är.

Nej, det kanske är dags att sova så man orkar upp imorgon. Jag måste till banken innan jag åker för att betala in visum avgiften. Annars är jag körd.

Men jag hör av mig hur det gick och med (förhoppningsvis) lite bilder från Huvudstaden om nån dag eller två.

XoXo - Frieda K*

All good things comes to an end...

Hallå där! Förlåt att jag inte har uppdaterat på, över en vecka! En vecka och en dag är det visst idag. Det har varit rätt mycket med teatern och annat runt omkring.

Längst ner ser ni lite bilder backstage inför vårt uppspel nu senast. Det var sjukt roligt och det var extra roligt att spela en pjäs som vi hade kommit på från idé till färdig produktion! Det är dock mycket svårare än att spela en helt färdig skriven pjäs, då man redan där har halva jobbet gjort. Men det är så mycket roligare att göra sin egen. Även om Masjävlar från förra året var sjukt rolig och ändå rätt svår. Men ja, ni fattar grejjen.

Vad har mer hänt denna veckan? Ja jo, han kom, han ringde sen inget mer. Vem pratar jag om nu? Ja det är killen från Örebro. Killar, jag är så trött på dessa män. Singlar, eller inte, spelar ingen roll. Dom är idioter hela högen ändå. Nej, inte alla kanske. Men tyvärr de jag råkar stöta på och som jag har stött på de senaste två åren. Dom vågar så himla mkt i början, när det mest är prat och inte så seriöst då är det frid och fröjd. Men så fort det kommer till kritan eller när det börjar bli det minsta obehagligt, så drar dom, vänder bort näsan och springer åt andra hållet. Ja, för er som inte minns vem jag pratar om så är denna killen en upptagen kille från Örebro, som jag har pratat med i ca 3 mån tid. Han har en tjej men vi har ändå snackat med varandra och vi har planerat att träffas när han nu var har i helgen. Han ringde mig i fredags, med den sexigaste rösten ever. Han sa att det är klart att vi ska ses nu när jag ändå är här utan tjejen och vi bestämde oss för att höras av på lördagen. Efter vår sista föreställning och inpå kvällen på vår fest så messar han. Vi små flirtar via sms ett tag, men kommer aldrig riktigt till kritan. Sen så helt plötsligt när jag frågar, men ärligt ska vi ses ikväll? så svarar han att han inte tror att han kan för han ska spela match tidigt imon. Då flippar jag och hör inte av mig mera. Nehe, men tack då va kul, spännande, hejdå! Ge mig inte hintar på att du vill ses! Ring mig inte mitt i natten dan innan och säg att det är klart att vi ska höras och ses och passa på nu när du är här. Jag tror han är som Hanna uttryckte det: "En kille som i tanken inte har några som helst problem att vara otrogen, lukta lite på gräset på den andra sidan. Men när det verkligen blir påtagligt eller på riktigt, då kan han inte genomföra det." Och hon har nog rätt i det. Jag tror oxå det. Så nej, jag ska nog faktiskt lägga ner killar. Tills jag ser att det finns fina och ärliga killar med bra avsikter som inte är rädda för att våga visa och säga vad dom tycker, om dom tycker om en och vill vara med en eller lära känna en mera. Vilket jag tror och hoppas att amerikanarna har lite mer av än vad de svenska mesarna har! Balls guys, BALLS!

Vad mer, ja lite down är jag nog för tillfället. Igen, jobbigt. Då jag inte borde vara det. Men den där ensamma känslan kommer och går konstant. Och ibland stärks den av nåt nån gör, säger eller nåt annat. Vill inte ha den, men den finns där, just nu. Jag hoppas den försvinner i tid innan jag åker. Vore inte roligt och inte speciellt bra att åka iväg med ett litet grått moln i mig. Ja ja, det är väl årstiden, det faktum att de flesta av mina vänner har förhållande och jag är fortfarande singel. Och ja, att jag kommer att känna mig oerhört ensam om ca en månad då jag lämnar allt här hemma och beger mig till det stora landet i väst för att lära känna nya människor!

Ja, nu börjar jag bli lite trött. Men ska försöka att hålla mig vaken tills Arkiv X börjar om en liten stund, efter det så blir det sängen. Sen så ska jag inte vänta en vecka tills nästa inlägg. =)

Tag hand om er! Här får ni lite sköna bilder från veckan med min teatergrupp

"Acting for Dummies"

Issa som Marilyn Monroe

Stephanie som Mona, receptionisten

Jenny som Livets Ord tjej

Tim och Michael som Gud resp. Stahlin

Hanna hjälper Jenny med kåpan till Döden