Teater = Terapi?

Ja, då sitter man här igen klockan tio över ett på natten. Jag borde kanske gå och lägga mig, ska ju upp lite tidigare än vanligt imon för att hämta min soffa. Men jag har svårt att somna innan klockan två oftast. Det kommer nog bli jobbigt när och om jag får ett jobb som kräver tidiga mornar... Men det är ett senare problem.

Det gick bra på teatern förut, både på den jag hoppade in för Hanna på och våran egen. Det är lite som en fristad att komma dit varje måndag, träffa dessa okomplicerade människor och bara glömma av sig själv och sitt liv för två timmar och leva sig in i en roll, avreagera sig och få ny energi igen som man förhoppningsvis kan leva på i några dagar. Jag ser teater som en form, eller min form av terapi. Jag vet att den används i vissa lägen som just terapi. Man upptäcker så mycket om sig själv, vågar spela ut och agera och komma i kontakt med sina känslor även om det inte är "en själv" som direkt säger kanske vad man vill säga. Men man får ut frustration och andra känslor på ett nyttigt och bra sätt. Jag skulle varmt rekommendera drama och teater för folk som vill eller behöver på annat sätt få ut känslor eller avreagera sig, eller bara vara nån annan för en stund.

Det är jobbig med känslor oxå, då jag som är en ganska känslig person emellanåt känner lite för mycket åt båda hållen. Vad jag menar är att jag kan ibland ta åt mig av saker som andra människor kanske inte ens tänker alls på. Jag kan oxå ha en viss tendens att läsa in och analysera för mycket i många saker, det kanske dock är en kvinnlig tendens som många tjejer gör. Men ändå. Det är jobbigt när man påverkas så mycket av det. Ibland kan jag liksom bara gråta rakt ut, utan att något egentligen är fel. Jag kan liksom inte sätta fingret på varför jag känner mig ledsen och vill gråta eller skrika, eller nåt annat. Det är nog den jobbigaste känslan. Den där olustiga, konstiga, tomma känslan som man inte vet vad den betyder. Man känner sig nere eller deppig, fast allt kan vara bra och inget egentligen är fel. Men på nät j-a vänster så känns det ändå så himla fel! Ibland önskar jag att man kunde operera bort den delen i hjärnan som känner känslor! Men det går ju inte, och det skulle ju vara himla jobbigt den dagen man faktiskt vill känna. Som när man blir kär i någon till exempel. Eller när man lyckas med något som velat och längtat länge efter. Ja eller nåt annat som på nåt sätt framkallar "lyckliga" och "varma" känslor. Då glömmer man oxå oftast av att man ens hade den där konstiga känslan... så jag tor nog att jag behåller mitt känslo centra ett tag till. Kanske tills jag fått mitt hjärta krossat ännu en gång...för lycko känslan som infinner sig innan man blir "krossad" är så underbar... Ja ja. That's just life I guess...

Hade velat skriva mera, men ska kolla på Arkiv X och sen gå och lägga mig. Imon är en ny dag med nya utmaningar...

Vi ses imon! Eller nån annan dag!

XoXo - Frieda K*

Här nedan får ni lite bilder från helgen med teatergruppen på Koster...Enjoy!