Julafton - En familjehögtid men oxå en tid för eftertanke...

Ja så var det Julafton igen. År 2009 närmare bestämt och jag börjar med att byta typsnitt, spännande va? Ja, här sitter jag, hemma hos mamma i Lindome och väntar på att maten skall bli klar. Julen för min del består av just jag och mamma, god mat, lite julklappar och sen blir det väl lite TV tittande antar jag. Jul, ja vad är det vi firar? Jo det vet vi väl alla i detta så "icke kristna" land att vi firar jesus födelse. Men så non-kristna som vi då är här så känns det mer som att julen är en tid att samlas familj, vänner och släkt för att äta gott och utbyta gåvor. Och inte är det nåt fel med det, nej verkligen inte. Jag (brukade) älska julen, speciellt som barn då det var massa presenter och man åkte till olika ställen för att umgås och fira. Men på senare år så har jag faktiskt mer och mer fått ångest inför Jul och även nyårs helgen. Då man ska köpa massa julklappar för pengar som man inte har, vi i vår släkt firar inte jul tillsammans längre då det för några år sedan blev nåt "tjafs" som gjorde att det inte var like trevligt och gemytligt. Och som det enda barnet jag är så har jag inga syskon, syskonbarn, syskonsambos eller liknande att fira med. Och att fira jul med vänner är ju inte nåt man kanske gör, då de flesta av mina vänner är med sina familjer och släktingar. Förlåt om jag drar ner ert glada humör och er julkänsla då jag själv inte alls har nån julkänsla. Men jag måste få skriva vad jag känner.

Det känns som att media och samhället har skapat en bild av att den "rätta" julen ska innebära att man samlas många och äter och har det trevligt. Julklappar måste man ju oxå ha, eller måste och måste men det hör ju liksom till. Och som den "mediahora" som jag är. Vad jag menar med mediahora är att jag är en person som påverkas oerhört lätt och mycket av de olika "bilderna" som media förmedlar till oss om hur vi ska vara, se ut och göra. Allt detta får mig dock att tänka på alla de utsatta i vårt samhälle som faktiskt inte uppskattar julen alls eller ser julafton som en kall och hemsk dag som vilken annan dag som helst av årets 365 st. Jag tänker på de barn som har föräldrar som är missbrukare, våldsamma eller liknande. De som inte har någon släkt eller familj kvar att fira med, eller de som faktiskt inte alls har något hem över huvudtaget, de hemlösa. Jag tycker att vi alla bör skänka dessa personer en tanke. Hade jag varit rik och haft inflytande så hade jag verkligen hjälp till mera och skänkt pengar för att dessa människor skall få en "dräglig" jul eller ett "drägligt" liv.

Ja, men lite positivt får jag väl komma med oxå. Annars så förstör jag allt. Jag tycker ändå att julen är rätt mysig faktiskt. Man bygger upp mycket förväntan och förväntan om vad som komma skall kan man ju leva på ett bra tag! Tro mig jag är en drömmare. He he. Men min förväntan är mest att om mindre än 3 veckor så åker jag till California! Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det blir av men det blir det! Dock så har jag lite grudges mot csn just nu, då dom i brevet som jag fick skrev att studiemedlet skulle betalas ut en vecka efter studieförsäkran, men när jag ringde så sa dom att det inte kommer fören den 4 januari! Så jag hoppas verkligen att flygbiljett priset inte har gått upp allt för mycket då jag helst vill ha lite att "leva på" när jag kommer dit, som man kan roa sig med liksom. Ja ni fattar.

Apropå ingenting, eller nåt helt annat. Så läste jag min vän Hannas blogg och jag måste bara få citera lite av vad hon skrev angående allas vårt favoritämne Kärlek och att gifta sig i tidig ålder och i ett tidigt stadie med sin partner:

"Nu tänker du säkert att "ja men om man vet att man alltid ska vara ihop, om allt känns rätt". Wake up and smell the fucking bitter coffe! Det vet vi väll alla ett par gånger i livet, men det mesta går åt helvete ändå. Återigen har jag nått botten av bitterhet och bemödar mig inte ens att föra samtal med killar på krogen. Om jag ändå inte tänker knulla med dom, why bother? Varför ska jag slösa deras tid genom att prata om mig själv och försöka låta intressant, MEN inte för intressant. Jag får ju inte visa att jag har ett liv, då skrämmer man ju bort dom. Cynisism är min bästa vän."

Ja det är så sant det hon skriver tycker jag. För så är mitt kärleksliv oxå. Bittert. Men jag ser fram emot 2010 och jag hoppas att jag kan lämna ett helvetiskt 2009 bakom mig och blicka framåt mot ett år av framgång, nya bekantskaper, ett äventyr som varar livet ut och med kanske lite tur även att hitta "The One" men det sist nämnda räknar jag inte med. För som Hanna så tror jag inte på äkta kärlek. Tyvärr!

Nej nu ska det snart ätas julmat. Så God Jul alla där ute! Och snälla skänk alla som behöver det en extra tanke!

Med denna bild vill jag önska er alla en riktigt God Jul och hoppas att era önskningar slår in!

XoXo - Frieda K*

Hur kallt kan det bli?

Ja det kan man verkligen undra! Idag frågade jag mig själv detta när jag jobbade på Liseberg. Alla andra jular har jag varit inomhus, då jag har varit på Fast Food avd. Men i år är jag på lyckohjul vilket betyder att vi arbetar, "halvt utomhus" Man står ju under tak, men det är helt öppet framför en och det blåser, snöar och är kallt som fan! Jag stod första tiden i två och en halv timma och höll nästan på att avlida. Jag grät nästan, så kallt var det. ansiktet höll på att förfrysa och mina fingrar kändes som att dom skulle gå av. Jag tror att jag beklagade mig för varannan gäst som kom och spelade. Men man fick rätt mycket medhåll oxå, så det gjorde inte så mycket. Första perioden innan rasten var värst. Sedan hade man fått värma sig lite, druckit typ tre koppar kaffe så sista tiden innan stängning gick mycket bättre, även om det var kallt. Men inte lika hemskt som första.

Jag fick godkänt visum! Jag var ju i Sthlm i måndags till tisdags för att fixa detta. Och vilken jäkla process. Jag trodde att jag hade alla papper som behövdes. Men tydligen inte. Efter att jag och Ylva, som jag sov över hos när jag var där hade varit ute på sthlm's gator och tagit några bers så åkte vi hem, kollade på hemsidan en sista gång. Och då upptäckte jag att jag visst hade missat tre papper som skulle med. Så detta fick jag sitta och fylla i klockan tolv på kvällen. Men tillslut fick jag med allt. Sen var jag tvungen att ta kort som skulle med till själva visumet. Tog ett i sån där automat som man tog förr när man skulle göra pass. Och man blit ju aldrig så bra på sånna kort. Men det blev faktiskt ok trots allt. Sen var det bara att bege sig bort mot ambassaden. Den är ju inte svår att hitta, då det är dne största byggnaden med mest murar och stängsel och en ståtlig amerikansk flagga som sträcker sig upp över byggnaden. Kön för att komma in på ambassaden var lite lång, ca 25 pers framför mig. Det var mkt snö och kallt. Jag började dock prata med ne trevlig tjej i kön som var där för att skaffa visum för au pair som hon skulle vara i Washington. Så det gjorde ju att tiden gick lite snabbare. Sen när man väl kom in efter ett "hårt" bemötande i dörren så var det bara att lämna in alla papprena, sätta sig ner och vänta på att bli uppropad, vilket tog ytterligare två timmar. Men allt gick bra och mitt visum blev godkänt. Så nu ska det hämtas ut på posten imon! Yey! Blir spännande att se hur det blir. Jag fick hem lappen från posten idag, trodde det skulle ta lite längre tid. Men gött att det kom nu. The sooner the better! Right?

Så nu är det bara flygbiljetten kvar som ska bokas, vilket jag antagligen kommer att göra i helgen eller början av nästa vecka. Sen så är det faktiskt bara fyra veckor kvar! Så sjukt! Jag har nog fortfarande inte riktigt greppat att jag verkligen ska åka! Det känns som att nån annan ska åka, inte jag. Men ibland kommer det dock över mig. När jag sitter på spårvagnen eller går i stan. Speciellt då jag har musik i öronen, då kan jag få den där pirrande känslan och jag ler med hela ansiktet. Folk som ser mig måste tro att jag är lite knäpp. Men men, who cares?

Nej nu ska jag se om Criminal Minds börjar snart. Men vi hörs igen snart!

XoXo - Frieda K*

Visum dags!

Nääe! Nu har det gått en vecka, nästan sedan jag senast uppdaterade! Åh, vad trött jag blir på mig själv ibland. Men men, det blir så ibland. När jag har åkt till Cali så lovar jag att bli bättre och försöka uppdatera oftare. Då kanske det är fler som läser och är intresserade av lilla mig.

Vad har hänt sen sist då? Tja, inte så mycket. Eller lite, jag och Julia. My lovley Julia. Hon är så vacker som få! Jag menar det verkligen! Hon är så sjukt snygg! Som en filmstjärna. Ha ha, jag brukar säga det till henne ibland och hon rodnar och säger, "nej då, det gör jag inte alls." Så sött. I alla fall, vi var ute i fredags på Park Lane, där jag inte varit på ett bra tag. Sedan mina crazy days, då vi alla girls, Sandra, Linda, Kattis och Jonna var singlar och flitigt besökta detta ställe minst en gång i veckan! Men i fre var det väldigt roligt. Vi dansade, oh boy vad vi dansade! Som två galna blondiner. Vilket vi var/är. Och det fick man ju skit av. En kille, vet inte vad hans problem var kom fram till oss och frågade varför vi var så "brattiga" och kallade oss för trasdocka 1 och 2. Och sa att vi minsann inte alls är så snygga som vi tror att vi är. Om detta var ett sätt för denna stackars sate att ragga på oss så lyckades han ju inte. Knäpp dude i alla fall. Som om inte detta var nog. Nej när vi stod och väntade på vagnen hem vid 7Eleven så kom det fram två killar, ganska söta. Den ena sa att vi var två söta tjejer som han ville prata lite med, men sen sa han "ja, fast ni är nog inte så smarta" Och hur f-n vet han det? Känner han oss? Är det bara för att vi är blonda eller vad? Shit, jag är så trött på att bli dömd efter utseende när man går ut. Är man två blonda tjejer, som ser bra ut, har kul på dansgolvet, släpper loss lite och bara vill ha kul. Ja då blir man kallad för det ena och det andra. Och smart, det ska man verkligen inte tro att man är! Åh, idioter alltså! Jag blir så trött. Nej, jag ska nog färga håret svart, börja svart sminka mig runt ögonen och gå kläd i sopsäck så kanske man inte får samma stämpel. Men det skulle ju inte vara jag. Så skit samma, jag är den jag är, ser ut som jag gör och folk får ta mig som den jag är. Shit, kom det där från mig? Nej, tror det var nåt infall jag fick bara. Ja ja, whatever.

Imon bär det i alla fall av till Stockholm för att fixa visumet till USA! Dock har jag inte tid fören på tisdag kl tio. Men jag åker upp imon, sover hos Ylva och sen åker från henne till ambassaden. så hoppas jag att hon och jag kan gå ut på stan en sväng imon kväll. Dock är det måndag, men det borde ju finnas nåt trevligt häng som man kan sitta en stund på.

Är lite nervös för intervjun dock och själva besöket på ambassaden. Jag har ju gjort det en gång förut, men ändå. Det är så mycket säkerhetspådrag och alla papper och allt annat. Man får inte ens ha med sig mobilen in på ambassaden! Jobbigt. Ja ja, Ylva får väl ta hand om den så länge. Jag får ta på mig en armbandsklocka eller nåt så jag vet vad klockan är.

Nej, det kanske är dags att sova så man orkar upp imorgon. Jag måste till banken innan jag åker för att betala in visum avgiften. Annars är jag körd.

Men jag hör av mig hur det gick och med (förhoppningsvis) lite bilder från Huvudstaden om nån dag eller två.

XoXo - Frieda K*

All good things comes to an end...

Hallå där! Förlåt att jag inte har uppdaterat på, över en vecka! En vecka och en dag är det visst idag. Det har varit rätt mycket med teatern och annat runt omkring.

Längst ner ser ni lite bilder backstage inför vårt uppspel nu senast. Det var sjukt roligt och det var extra roligt att spela en pjäs som vi hade kommit på från idé till färdig produktion! Det är dock mycket svårare än att spela en helt färdig skriven pjäs, då man redan där har halva jobbet gjort. Men det är så mycket roligare att göra sin egen. Även om Masjävlar från förra året var sjukt rolig och ändå rätt svår. Men ja, ni fattar grejjen.

Vad har mer hänt denna veckan? Ja jo, han kom, han ringde sen inget mer. Vem pratar jag om nu? Ja det är killen från Örebro. Killar, jag är så trött på dessa män. Singlar, eller inte, spelar ingen roll. Dom är idioter hela högen ändå. Nej, inte alla kanske. Men tyvärr de jag råkar stöta på och som jag har stött på de senaste två åren. Dom vågar så himla mkt i början, när det mest är prat och inte så seriöst då är det frid och fröjd. Men så fort det kommer till kritan eller när det börjar bli det minsta obehagligt, så drar dom, vänder bort näsan och springer åt andra hållet. Ja, för er som inte minns vem jag pratar om så är denna killen en upptagen kille från Örebro, som jag har pratat med i ca 3 mån tid. Han har en tjej men vi har ändå snackat med varandra och vi har planerat att träffas när han nu var har i helgen. Han ringde mig i fredags, med den sexigaste rösten ever. Han sa att det är klart att vi ska ses nu när jag ändå är här utan tjejen och vi bestämde oss för att höras av på lördagen. Efter vår sista föreställning och inpå kvällen på vår fest så messar han. Vi små flirtar via sms ett tag, men kommer aldrig riktigt till kritan. Sen så helt plötsligt när jag frågar, men ärligt ska vi ses ikväll? så svarar han att han inte tror att han kan för han ska spela match tidigt imon. Då flippar jag och hör inte av mig mera. Nehe, men tack då va kul, spännande, hejdå! Ge mig inte hintar på att du vill ses! Ring mig inte mitt i natten dan innan och säg att det är klart att vi ska höras och ses och passa på nu när du är här. Jag tror han är som Hanna uttryckte det: "En kille som i tanken inte har några som helst problem att vara otrogen, lukta lite på gräset på den andra sidan. Men när det verkligen blir påtagligt eller på riktigt, då kan han inte genomföra det." Och hon har nog rätt i det. Jag tror oxå det. Så nej, jag ska nog faktiskt lägga ner killar. Tills jag ser att det finns fina och ärliga killar med bra avsikter som inte är rädda för att våga visa och säga vad dom tycker, om dom tycker om en och vill vara med en eller lära känna en mera. Vilket jag tror och hoppas att amerikanarna har lite mer av än vad de svenska mesarna har! Balls guys, BALLS!

Vad mer, ja lite down är jag nog för tillfället. Igen, jobbigt. Då jag inte borde vara det. Men den där ensamma känslan kommer och går konstant. Och ibland stärks den av nåt nån gör, säger eller nåt annat. Vill inte ha den, men den finns där, just nu. Jag hoppas den försvinner i tid innan jag åker. Vore inte roligt och inte speciellt bra att åka iväg med ett litet grått moln i mig. Ja ja, det är väl årstiden, det faktum att de flesta av mina vänner har förhållande och jag är fortfarande singel. Och ja, att jag kommer att känna mig oerhört ensam om ca en månad då jag lämnar allt här hemma och beger mig till det stora landet i väst för att lära känna nya människor!

Ja, nu börjar jag bli lite trött. Men ska försöka att hålla mig vaken tills Arkiv X börjar om en liten stund, efter det så blir det sängen. Sen så ska jag inte vänta en vecka tills nästa inlägg. =)

Tag hand om er! Här får ni lite sköna bilder från veckan med min teatergrupp

"Acting for Dummies"

Issa som Marilyn Monroe

Stephanie som Mona, receptionisten

Jenny som Livets Ord tjej

Tim och Michael som Gud resp. Stahlin

Hanna hjälper Jenny med kåpan till Döden

Killar med flickvänner...

Jag måste bara börja med att få avreagera mig på nåt som stör mig och som har stört mig ett bra tag och troligen kommer att störa mig ja, för alltid! Det är när killar som man stöter på, speciellt när man jobbar eller liknande står och små flirtar med en, sen rätt som det är kommer tjejen från ingenstans och ja så går dom iväg. Varför liksom!? Och dessutom är det ingen snygg brud, i mina ögon. Jag vet att allt inte handlar om skönht och utsida. Men lite lika måste ju killen och tjejen vara. Det blir lite konstigt annars. Nej gud va ytlig jag låter. Usch. Men då borde ju jag oxå kunna få en sån snygging på fall, som har en tjej som bara är "sådär" för jag är ju oxå "sådär" eller lite sötare. Njae, inte vet jag. Men i alla fall. Ville bara skriva av mig lite.

Söndag. Fast just idag störs jag inte så mkt av att det är Söndag. Ibland så brukar ju söndagar framkalla lite ångest av olika anledningar. Helgen är över, man vaknar upp hos nån random dude och ångrar och undrar vad f-n man gjort i natt eller nåt annat som man kan känna att söndagarna bär med sig. Just idag känner dock jag att det är skönt att det är söndag för det är slutet på denna veckan och imon börjar nästa. Och nästa vecka har mycket med sig. Jag har uppspel med min teatergrupp och vi repar nästan hela veckan. Sen så kommer det en person på besök över helgen, Sofie fyller år och ja avresan till USA närmar sig ännu mera. Så jag ser mkt fram emot nästa vecka.

Vem är då denna person som kommer på besök kanske ni undrar? Hmm, ja det kan fråga sig. Ska jag avslöja. Ja varför inte. Det är en kille från Örebro som jag har snackat med ett tag via facebook och msn. Vi har aldrig träffats eller pratat i telefon. Men det är nåt speciellt med denna killen. Inte bara det faktum att han är skit söt, trevlig och smart. Nej det är nåt annat som han har som gör att jag dras till honom. Det finns bara ett litet problem. Han har flickvän. Ja, det är väl inget litet problem egentligen. Men så är fallet. Mina vänner säger till mig att det inte är nån idé att ha nåt med denna killen att göra, och dom har ju faktiskt väldigt rätt i det. Men jag känner att jag vill träffa honom ändå. Jag gör ju inget fel, även om han bryter mot en rad moraliska principer och vanhelgar förhållandet mellan en man och en kvinna nåt oerhört genom att träffa mig, och dessutom planera det långt i förväg. Men men, vi får se vart det leder. Inget seriöst för min del, då jag åker om ca 6 veckor och han har sin tjej. Men lite kul måste jag ju få ha innan jag lämnar lilla Sverige. =) I'll keep you updated on the gossip =)

Ja, 6 veckor ungefär är det kvar tills jag sitter på ett plan till L.A! Det är sjukt! Shit alltså. Jag tror fortfarande inte att jag kopplar och fattar att jag verkligen ska åka. Jag tror att det kommer att sjunka in då jag börjar packa mina väskor och har flyttat ut ur min lägenhet och hem till mamma tills avresan. Och kanske när jag har flygbiljetten i handen, visumet i passet och ja väskorna packade. Oh. Det är en liten fjäril som flyger runt där inne. Men jag tror och hoppas på att det kommer att bli bra. Madde, min vän. Har stora planer på att komma ner till hösten och studera hon oxå på samma College. Hon vill läsa advertising. Och tyckte att Cal State Fullerton verkade ha ett jätte bra program. Det hade ju varit awesome! Jag hoppas att hon fullföljer sin plan så tror jag att vi kommer att ha det svin kul!

Ja, snart är det dags för jobb igen. Men idag är det bara 5 timmar. Så det är rätt skönt. Sen ska jag hem till Hanna så ska vi fira att jag fått allt klirrat och umgås lite så här första advent. Shit, snart är det jul oxå. Men det tar vi en annan gång.

Tills vi ses igen. Ha det gött! Och ett litet råd från mig - Lev livet till fullo så ofta du kan för du vet aldrig när det tar slut!

XoXo - Frieda K*

California - HERE I COME!!!

Yes! Det är sant! Jag har nu fått grönt ljus från csn! Dom godkände min ansökan och ingen kunde vara gladare än mig. Jag kan på ett sätt inte fatta det själv. Nu är det verkligen sant! Jag ÅKER TILL CALI! Jag hade hela tiden klumpen i magen att det kanske inte går vägen då man inte alls vet vad csn kan hitta på, men dom överraskade mig, positivt. Det tackar vi för! Shit, jag är i chockj tror jafg. Jag har en konstig känsla i magen. En bra tror jag, eller det är rätt många fjärilar som flyger runt där inne med lite olika namn. Spänning, Upprymdhet, Förväntan och även en liten rädsla fjäril. Men det är väl ganska självklart då jag inte vet hur allt kommer att bli, vart jag ska bo, hur skolan är, vilka jag kommer att lära känna, vad som kommer att hända och hur mycket jag kommer att sakna alla mina vänner och min familj här hemma. Men shit, jag åker i alla fall!!! WOOOOOOOOW! Sorry, jag var bara tvungen att skrika ut i ord lite. Men låt oss gå tillbaka några timmar...

Jag sitter där framför datorn, klockan är sisådär runt tolv. Jag ska bara kolla min mail och se om ajg fått nåt intressant mail. Jag satt och tänkte att jag skulle ringa csn efter att jag kollat min inbox, men så när jag loggat in så ser jag att jag fått ett mail från just det, csn. Där det står att jag fått ett beslut, logga in på csn.se för att se vad det står. Hjärtat började pulsera så hårt att jag trodde att det skulle hoppa ut ur kroppen på mig. Jag började skaka och var tvungen att lugna mina nerver med en cigg. Jag kunde knappt hålla i ciggen, så nervös var jag. Jag vet egentligen inte varför, men jag visste ju att detta var ett avgörande om min framtid. Jag hade nånstans inne i hjärnan ställt in mig på att det skulle vara ett negativt besked och såg framför mig hur jag satt och lät dagarna gå här i min lägenhet, jobben försvann framför näsan på mig och jag blev fattigare och eländigare dag för dag. Jag hade oxå börjat planera, vad ska jag göra istället? Men så tog jag mig samman, loggade in och klickade upp brevet, som jag sen fick klicka upp ännu en gång för att läsa själva brevet. Och sen rullade jag ner det lååångsamt, låååångsamt, och s stod det att jag hade beviljats lån för studier vid Cal State Fullerton! Jag hoppade upp ur soffan, och en liten glädje tår rann ner för min kind. Lyckan var total. Sen kom chocken, shit! Jag ska verkligen åka. Damn! Jag kommer att kasta mig ut i the unknown och lämna allt tryggt bakom mig. Och paniken kom. Men den överskuggades sedan av lyckan och förväntningen av vad som komma skall och de vackra bilderna började fylla min hjärna...

Så nu sitter jag här och skakar lite inombords samtidigt som jag skriver, så om det är lite stavfel så ber jag om ursäkt! Nu återstår det bara att boka flygbiljetten och fixa boende. Men boende fixar jag när jag kommer ner. Hoppas att det löser sig bara, men det ska det väl göra antar jag. Visum oxå ja, det har jag en tid för den 15 dec. Jag fick mitt nya pass igår, shit, kortet var inte snyggt alltså. Men men, jag får väl leva med det i 5 år. Det är ju inte så att jag måste visa upp det för alla. Jag ska ju bara ha det för att resa och komma in och ut i landen.

Men ja, nu vet ni i alla fall att jag kommer att lämna er för mitt nya liv i Cali! =) Som jag hoppas kommer att bli allt vad jag har hoppats på. Jag lär ju hålla er uppdaterade så fort jag får tag på internet connection over there!

Nu ska jag snart till gymmet, kroppen måste komma i trim innan Cali då vädret är sommar eller varmt i alla fall. Man kan ju inte se ut hur som helst på beachen. Så nu börjar min beach 2010!!

Vi syns sen! Kanske...

XoXo - Frieda K*

The Culture Schock process...

Här sitter man klockan halv ett på natten. Efter en skön kväll på teatern. Vi höll inte på tills nu, men till halv elva i alla fall. Sen ska man ju ta sig hem från Mölndal oxå. Hanna höll på att dö på vägen hem för hon var så trött och mådde illa. Stackaren, det är inte lätt ibland. Men det var roligt på teatern. Dock börjar vi alla få lite smått panik då vi har mindre än två veckor kvar till premiär och vi är inte där vi borde vara! Man tycker ju att vi alla borde ha lärt oss en liten läca sen förra pjäsen då vi var genom stressade i slutet, men icke. Vi är på samma bana nu som då. Men vi jobbar bäst under press. Säger vi...

För övrigt så fick jag hem per post mina antagningsbesked från Cal State. Och med detta brev så var det ett litet informationshäfte till nya studenter om lite diverse saker. Detta lilla häfte fastnade jag i och läste med många känslor i kroppen som spänning, förvirring, irritation, förväntan ja och lite andra blandade känslor som jag inte kan beskriva just nu. Jag fastnade speciellt för sektion "Life in the US" där dom förklarade om den så kallade "Culture schock processen" Jag visste inte ens att det fanns en sådan, men nu vet jag. Det stämmer säkert det dom skriver för jag har själv drabbats av den, första gången jag var i USA för 6 år sedan och skulle studera. Då blev det för mkt och jag gav in och återvände hem. Inte bar pga det utan annat oxå. Men det var en bidragande faktor. Så här förklarade dom processen;

"Everywhere you go in the world, people are a little different and do things a little differently than you do at home. At first this difference is exciting. However, after a while you can become annoyed and irritated--your way seems better. This process is called Culture Shock."
Och några av symptomen är:
--> Boredom or Fatigue --> Loss of your sense of humor
--> Hostility towards the host culture --> Depression and feelings of helplessness
--> Difficulty with coursework and concentration --> Physical complaints and sleeping problems
--> Homesickness

Ja detta kanske inte låter så underbart och uppmuntrande. Och kanske kommer jag att drabbas utav det även denna gången, men jag tror att jag kommer att vara mer beredd denna gången än vad jag var förr. Jag är 6 år äldre, mognare, mer erfaren och jag vet vad jag ger mig in i. Tror jag. Plus att jag är rätt så påläst om den amerikanska kulturen och i vissa fall föredrar jag delar utav den framför den svenska. Hur som helst så var det nåt annat som jag fastnade för oxå. Det var delen om när man söker visum och att man skall "bevisa" att man inte kommer att bli en immigrant i landet utan att man har "strong ties" till sitt hemland. Detta stämmer ju inte riktigt in på mig då jag på ett plan planerar att "hitta" min man där borta och skapa mig en karriär. Men men, för ambassaden får jag väl lägga på min skådis talang och bre på om mina "strong ties" Vilka jag har ändå, mina vänner och min mamma såklart! Men ja, ni fattar.

Sedan kom jag till stycket om "Healt Insurance" som skrämde mig mest i hela häftet då det på en hel sida stod om vad som gäller för en giltig försäkring för att man ska få studera och vad denna försäkring täcker och inte täcker. Detta fick mig att inse att vi har det så sjukt bra här i Sverige gällande både försäkring och skola. Så vi ska fanimej sluta klaga och vara lite mera tacksamma tycker jag. Skatterna ska verkligen inte sänkas! Vi får så mycket för det vi betalar, om vi bara visste.
Det stod i häftet om försäkringen så här;

"Medical care in the U.S is extremly expensive. For example if you fall of your bike and treatment for an injured knee or arm could cost over $1.000!" Så sjukt att det kostar så mycket om man inte skulle ha försäkring. Har man det så täcker det. Och den man tecknar med csn eller nåt annat bolag brukar vara heltäckande och gälla. Men shit, man blir ju mörkrädd när man läser sånt här. Det stod nånstans oxå att försäkringen måste täcka en minimum av $100,000 in total benefits per ilness. Vet inte exakt vad detta betyder men att det är mkt pengar! Hur som helst så är jag glad att vi inte har detta system. Och uppmanar alla att vara lite mera tacksamma för hur vårt välfärdssystem är jämfört med många andra länders!

Nej nu blir det för mycket siffror och negativt i huvudet om USA och deras baksidor. Jag ska som Hanna och Madde sa till mig: "Omge mig med personer som ger mig positiva och peppande tankar inför min resa." Ja, då kanske jag borde avskärma mig från mig själv ett tag, kanske genom att titta på Arkiv X som faktiskt börjar om tjugo min. Så perfekt timing! =) Nu tänkte jag dela med mig av lite bilder från Julens Liseberg som jag tycker kommer alldeles för tidigt, alltså Julen, Granar, Tomtar, Låtar och allt annat. Men men, ni får lite kort ändå från min andra avklarade helg på Lisse. Taget från Bil och Pralin hjulet! Sov gott och dröm sött!

XoXo - Frieda K*

Okej, bilder kommer vid ett senare tillfälle, kanske imon då blogger uppenbarligen jobbar emot mig och vill inte ladda upp några bilder just för tillfället... =(