Nu får det fanimej vara nog!

Jag förstår ingenting, nej det gör jag ärligt talat inte. Jag har inte gjort nåt fel denna gången, jag har inte vart för på, eller för av, jag har inte spelat nåt spel men jag har heller inte, inte tänkt att jag kanske ska spela spelet lite. jag har försökt att inte tolka saker och ting för mkt, har försökt att inte överanalysera saker, inte läsa in för mkt i vad som är eller inte är och inte haft några spec förväntningar eller förhoppningar. Vad kan det vara jag talar om, inte en kille va? Ha ha jo det är ju just det det är. Närmare bestämt Norrlänningen från Mötesplatsen. Jag var väl inte helt säker i början vad jag kände eller tyckte eller om jag ens kanske kände nåt spec över huvud taget, så jag brydde mig inte så mkt om det tog massa timmar mellan smsen eller så. Men så efter andra dejten förra måndagen, så började jag fundera, och kände att det var nåt som tände till lite i mig. "Han är ju faktiskt väldigt söt" och "han verkar ju gilla mig" så varför inte. Och så började jag intressera mig mer och mer, men vad händer då!? Jo människan slutar hör av sig! WHAT? Sista smset från honom var i tisdags, då han sa att han gärna ha setts om han inte skulle tränat, ok tänkte jag, men en annan dag då vilket jag oxå föreslog i mitt svars sms. Har jag hört nåt efter det? NEJ, ICKE! Vad fan händer!? Jag vet att man inte ska tänka, "vad gjorde jag för fel den här gången?" eller "var jag så, eller så, eller så och det kanske inte man skulle ha varit, jag kanske skulle ha vart så, eller så istället" Men kom igen, hade det spelat nån roll? Inte vet jag, för uppenbarligen så har jag tappat förmågan, eller om jag ens någonsin besuttit någon att läsa och tolka killars signaler. För gång på gång så blir jag "dissad" på ett eller annat sätt. Ok jag kan förstå att man kanske inte tycker om nån och att man kanske inte vill ses igen, men vad är det som är så himla svårt med att säga det till personen i fråga!? Det måste vara ett manligt drag, kanske inte, finns många fittiga tjejer därute oxå, men jag förstår inte varför man bara slutar höra av sig! Spec inte när allt "verkar" gå bra. Och är man 31 år, är medlem på en dejtingsajt så borde man väl kunna vara såpass mogen att säga "tack men nej tack" Nej, tydligen så utsöndrar jag nåt slags, "nej denna bruden ska vi bara leka lite med, sen slänga bort" Det är så det känns i alla fall. Jag är så sjukt trött på att detta alltid händer mig! 4 år av singel, evigt dejtande, rejections och allt däremellan. Ok det finns de som verkligen gillat mig, men som jag inte känt samma för, men då har jag i alla fall talat om det! Inte bara slutat höra av mig! Jag tycker det är så fruktansvärt dålig stil att göra så. Alla människor förtjänar att får veta, även om det så är via ett sms, men då vet man i alla fall!

En del av mig själv säger nu "nej nu skiter vi i det här, lägger ner allt vad killar heter, har dom till en sak, att ha lite kul och leka lite, men inget seriöst för det blir det aldrig ändå" medans en annan del säger "men, han finns där ute, ge det bara lite tid och leta på rätt ställe, eller sluta leta så kommer han" Ja det sistnämnda kanske stämmer, eller oxå inte. Jag är bara så trött på att ständigt bli ratad eller inte få en chans. Vad är det alla killar ser i alla andra men inte i mig!? Och jag är ingen bitter eller cynisk människa, tvärtom, jag är glad, positiv och har en någon slags god tro på livet. Men sånt här gör att jag får svårt att lita på folk, spec det motsatta könet. Lita på att det dom gör, säger eller menar är sant. Och jag är rädd att jag kanske den dan möter "han" inte litar på honom eller vågar släppa in honom för alla andra "jerks" längs vägen har bara vart dumma, och då kanske "han" tröttnar och så har "the one" passerat för evigt...

Men det som stör mig mest är att dessa killar tar så mkt energi, tid och känslor ifrån mig även om jag bara dejtat dom lite kort. Sinnesfriden rubbas totalt och jag hatar att jag tillåter mig att låta dom ta sån energi och allt annat från mig. Men som jag sagt förr, jag är en hopplös romantiker som nånstans ända tror att min rätta finns där ute nånstans. Men snart orkar jag inte vänta längre eller kämpa för att vi ska ses, så om du ser eller läser detta så skynda på lite är du snäll annars så när det är dags, kastar jag in handduken, drar till Danmark och inseminerar mig och lever själv med mitt barn. (den dagen om ett antal år framöver då det är dags!)

Nej så nu är jag sjukt glad att jag har börjar på Gasten, fått så underbart goa nya vänner, ska jobba hela sommaren och tänka på annat, att värmen börjar komma och att fundera ut hur på bästa sätt min karriär ska ta fart. Sol och bad och gött. Me myself and I! Så får vi se hur länge det håller...



Amanda "Olga" och Jag "Ingrid"


/ -F

The trouble with love is...

Jag måste bara få skriva av mig lite. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, känna eller ens vad och hur och varför jag känner vad jag känner eller inte känner? Oj det där lät komplicerat. Men saken är den att som överskriften säger så ja, det här med kärlek och känslor och allt sånt där är förvirrande. Minns ni att jag berättade om bartendern och den andra killen i förra inlägget? Om jag inte gjorde det, så i alla fall så har jag vart på dejt med två olika killar som jag efter jag träffat båda tyckte att båda var jätte intressanta, söta, bra ålder och dom är båda intresserade av mig. Vilket kanske inte alltid händer. Jag hade jätte trevligt och ville verkligen träffa båda igen, vilket jag tror att jag fortfarande vill, eller? Jo men det gör jag, men något i mig känns bara jobbigt när jag tänker på att träffa dom. Och det som gör mig frustrerad är att jag vet inte vad eller varför det känns motigt eller jobbigt eller tveksamt. Jag har inget svar, jag bara känner att jag inte vet vad jag känner. Jag kanske borde träffa båda två igen en gång till för att se hur det känns och om det känns bra eller dåligt och sen avgöra efter det hur jag ska göra. Jag vet inte om jag är rädd för nåt. Vad skulle det vara i så fall? Att det blir seriöst och att man "får pojkvän" eller att det inte går bra och jag fortsätter vara vad jag varit i snart 4 år nu, singel. Jag vet inte, kanske är jag räff att förlora "mig själv", min frihet eller att jag inte kanske "vet" hur man gör när man har förhållande, det var ju ett tag sen. Eller oxå försöker jag bara hitta anledningar att ursäkta mig själv för att inte våga satsa. Ingen är perfekt, inte jag, inte dom, alla har vi fel och brister och det är ju det som gör oss till just människor. Men jag kanske letar efter perfektion, och kanske därför ingen som jag träffar faller mig 100% i smaken, eller de som gör det, faller inte för mig. Jag vet inte. Just nu är läget ganska så förvirrat där inne i känslo centrat. Det kanske löser sig eller ger med sig om några dar eller efter nästa träff/träffar med dom. Who said life was easy?

Sen vill jag bara tilldela slutet av detta inlägget till Jonathan, en skön kille som jag lärt känna på Gasten. Ha ha, i förra inlägget skrev jag att jag lärt känna 3 eller 4 nya sköna människor på Gasten, och jag vill bara klargöra att Jonathan är en utav dom! Så känn dig hedrad Jonathan, för du är en as skön kille, som kommer att kicka ass nästa helg när du börjar inspa och jag är så tacksam för all hjälp och uppskattning jag fått från dig min första helg! It means so much!

Puss och Kram!

/ - F