En bitter singels bekännelse...

Det kanske ska bli min nya blogg titel. Ha ha, nej. Men det är skumt för ibland så känner jag mig som en bitter singel, speciellt när många runt omkring mig har förhållande och jag skulle väldigt gärna vilja ha ett jag med just nu. Om det är för det är söndag och normalt sett så är ångesten som starkast denna dag eller så är det kanske för att just jag vänder mig och ser lyckliga par överallt. Eller för att jag firade midsommar med till största delen par. Missförstå mig inte, det var oerhört trevligt! Jag hade inte bytt bort det mot nåt annat, men det blev lite påtagligt vissa stunder och jag ville väldigt gärna oxå ha någon att mysa med, springa till och krama om för att sedan festa vidare på egen hand. Men nej, nån måste ju hålla titeln som den konstanta och eviga singeln, om jag nu mot förmodan skulle skaffa pojkvän hur skulle det se ut? Jag kan inte riktigt se mig som en "partner". Kanske för att jag har vart singel i tre år nu, oh shit har det redan gått tre år. Ja där ser man hur fort tiden går. I alla fall, jag kanske har vart singel så länge att det liksom har blivit till en vana, och att bryta en vana kan ibland vara lite jobbigt, fast man vet att man vill. Denna diskusition kan hållas på i evigheter och jag tror att jag har vinklat den från alla miljontals håll och kanter. Faktum kvarstår dock att det finns både fördelar och nackdelar med att vara singel. När man känner sig lite ensam och ynklig så vill man ha nån som man kan krypa upp i famnen hos och som man kan dra handen genom håret på. Men ibland är det rätt gött att va singel, bara det faktum att jag har total valfrihet och behöver inte tänka på nån annan i de "stora" besluten och avgöranden som jag gör. Jag hade aldrig kunnat åka till USA och förverkliga mina drömmar om jag haft en kille, även om jag hade velat så hade jag inte kunnat lämna den andra hemma eller kännt mig tillfreds nog med vad jag gjorde där borta. Så man kan vända det ut och in och se fördelar och nackdelar. Men på senaste så har min pojkvänslåga brunnit starkare än tidigare. Vi får väl se hur den står sig under sommaren och sen under hösten när jag åker tillbaka till USA.

Jag hoppades ju på att jag skulle träffa nån där borta redan förra terminen, men icke. Kanske det är turen denna terminen, jag känner mig starkare i mig själv nu än innan jag åkte. Och även om jag kan vara lite "desperat" emallanåt, så kanske min självkänsla skiner fram mer än min desperation. Ja vem vet, vi får se vad som händer. Jag hoppas och tror att nån dag framöver så kommer jag att träffa "The one", gifta mig och skaffa barn. Jag kanske bara är lite äldre än alla andra men har lite mer upplevelser och avklarade drömmar. Men ja ja, det finns en tid för allt. Man ska inte stressa med familj och sånt. Det kommer. Min mamma var 38 när hon fick mig, och det har ju gått bra för henne. Så då har jag 12 år på mig att förverkliga mig själv och mina drömmar innan det är dags för kids. Inte för att jag tror att det kommer att ta 12 år innan jag får mitt första barn, men i jag tror inte att det kommer att hända innan 30. Så 4 eller 5 år i all. Ja nu var det inte det som jag pratade om. Men man kommer alltid in på ett annat ämne när man börjar prata om nåt.

Jag pratade med Charlie förut på facebook chatten och vi peppade varann inför hösten i L.A och vi tror att det kommer bli kanon, men att det kommer att kräva mkt jobb och hårt arbeta utav oss båda. Men det är så det får bli om man vill komma nånstans. Hon sa nåt om L.A dock som jag inte har tänkt på innan. Att L.A är en stad där folk har väldigt olika livs stilar och lever sitt liv på väldigt olika sätt under väldigt olika förutsättningar. Medans här i Sverige är det kanske mer på ett eller ett annat sätt. Det finns kanske inte så mkt rum för udda eller annorlunda leverne. Så att i L.A så kan alla ändå nånstans hitta sin plats. Jag har dock inte gjort det än, men kanske gör det. Jag vet inte vart jag hör hemma, antar att jag kommer fram till det så småningom.

Men för att muntra upp min bittra singel stämning och allt annat, så åkte jag och mamma till Kållered idag och jag köpte två par nya skor och en söt sommarklänning. =) Skrämmande hur shopping kan framkalla en sån tillfreds känsla i kroppen. Men det vet vi alla att det gör. Så det var skönt. Nu ska jag käka grillat kött och egen gjorde potatis klyftor. Men vi hörs snart igen!

Så från en bitter singel till er andra där ute!! Pöss och Kramiss!!

//Frieda K*

Söta va? =)

Livet och folk förändras, men varför?

Jag vet såklart att det inte är logiskt att alla förblir demsamma men ibland önskar man att det faktiskt kunde vara så, eller jag gör det i alla fall. Jag vet inte om det är för att jag åldras i siffror men inte alls känner mig "själsligt"som att jag ska fylla 26 år i år. För jag känner mig mer på den nivån som de som kanske ska fylla 22 eller 23. Och just vid den tiden, för ca 3 år sen, det är den tiden som jag tänker tillbaka på och blir lite sentimental och undrar varför det inte kan vara så fortfarande. Då var vi alla singlar, jag, Linda, Sandra och Kattis. Vi hittade på massa saker hela tiden! Inte bara ut och partajade, utan vi träffades ofta, fikade, hade film och tjejkvällar hos varandra, reste hit och dit och raggade boys ihop. Vi var ett galet gäng! Men inte bara vi, det var oxå massa andra tjejer som vi hängde med hit och dit. Jag älskade den galna tiden, och även om man inte har det behovet av att gå ut och hålla på till den milda grad som vi faktiskt gjorde ibland så önskar jag dock att vi alla kunde vara singlar tillsammans igen och bara vara som vi var. Inte det att vi inte umgås längre, nej verkligen inte! Men faktum är att när folk skaffar förhållande så blir det inte lika mkt tid med vännerna på samma sätt som det var innan. Och jag har full förståelse för det, det är bara det att alla andra har lyckats göra det, utom lilla jag. Och kanske känner jag mer så här just för att jag inte har lyckats hitta någon att flytta ihop med, tänka på en framtid tillsammans med, och inte vara i så stort behov av mina vänner nu som jag var då. Eller så är det väl så att jag kanske inte har gjort mig redo för det "mer vuxna" livet som dom har gjort. Det kanske blir så automatiskt när man skaffar förhållande och inser att detta är verkligen han som jag ska vara med i ett bra tag framöver. Något som jag känner inte kommer att inträffa inom det närmsta. Eller jag vet inte, det kan hända, men troligtvis inte. Jag får lite små ångest när jag tänker på hur galet vi hade det! Jag vill bara spola tillbaka tiden och göra om det igen, samtidigt som jag vill spola fram tiden och bara hitta den där rätta och göra mig redo för det vuxna livet. Just nu lever jag i ett slags mellan liv, som i Britneys låt "I'm not a girl, not yet a woman, all I need is time a moment that is mine, while I'm in between". Åh ja ibland önskar man att saker och ting kunde vara som de en gång var då man hade det så roligt!

Jag undrar lite dock varför jag inte känner att jag är redo för seriösa saker på det sättet som mina kära vänner är. Är det bara för att jag inte "har nån"? Eller är jag bara allmänt senare i min utveckling på detta planet, eller kanske är det så att jag har sånna stora drömmar och visioner med mitt liv som gör att jag är rätt så långt borta från det där just nu. Ja, inte vet jag, jag blir galen av att analysera detta. Det kan vara nog så jobbigt. Som sagt, jag önskar bara att vi alla kunde vara singlar igen för ett litet tag och vara så galna som vi var, för fan va kul vi hade brudar! Och våga inte säga nåt annat!! =) Men jag älskar er lika mkt nu som då, tro inget annat där heller.

Nån gång är det väl min tur att slå mig till ro, ha ha, när de andra har levt det ett tag. Ombytta roller. Vem vet, livets vägar äro outgrundliga! Vilket kan vara både skrämmande men oxå extremt spännande!

Jag kan bara känna ibland att jag inte riktigt passar in, den ständiga lilla singeln. Men jag vet att jag är omtyckt ändå! Men det är inte det det handlar om, ja ja, skit samma. Livet förändras och så är det bara, lika bra att acceptera det, embrace it, och köra på det!

Nej, nu ska jag kolla på ännu ett avsnitt av The Mentalist, med den snygga Simon Baker som spelar "Patrick Jane", mmm, gillar den serien! Måste ju kolla på nåt nu när det är uppehåll på Gossip, M.P, S.V och Bones! Det är det värsta med sommaren, alla uppehåll. Men då har man nåt att se fram emot när kalla hösten kryper på, dock kommer det inte att bli en kall höst för mig få jag inte kommer att vara här, utan i Cali. Fast det kommer ju bli en smärre chock att komma hem till vintern här lagom till jul, när man har vart i sol och värme närmare ett år! Vi får väl se hur det går, snacka om att få vinter ångest där! Men det är inget att vältra sig i nu! Snart är det midsommar! Yey, och imon ska jag träffa lilla Ella, på lördag är det teaterfest och på söndag är det Lisse fest! Så det är en nice helg att se fram emot!

* Puss och Kramiss *

Mmm, Simon Baker - What a perfect man! =)

Rea på H&M!!

Åh vad vi älskar sommar rea, eller rea över huvudtaget. Inte sant? Jag vet att jag gör det i alla fall. Efter att jag hade vart på Liseberg idag för att hämta ut mitt personalkort, kläder och tjenat på alla arbets kollegorna så svängde jag förbi H&M för att kolla på en tröja åt mamma. Direkt när jag kom in så hängde det massa söta klänningar där mitt framför mina ögon! Åh, sånt gillar vi. sen åkte jag en trappa upp och där hängde massor utav saker som hade stora röda lappar med 100 eller 150 kr på sig! Saker som jag spanat på tidigare, redan innan jag for till amerikat som dom nu hade sänkt. Jag plockade på mig en hacka, men så när jag kom till omklädningsrummet så hade dom ju stängt det! Typiskt. Jag var ute för sent. Ja ja, antingen var det en högre makt som talade till mig att spara på mina pengar, eller så var det bara inte så att jag fick prova nåt idag utan får återvända en annan dag helt enkelt. Men roligt i alla fall att veta att dom just nu har massa rea. Ifall nån annan känner för att springa dit och roa sig =)

Det känns lite bättre i själen idag, kanske för det fina vädret eller för att jag har ätit lite choklad eller för att jag ska träffa lilla Hanna imon, som alltid är lika underbar att prata med och lyssna på. Eller så är det bara en bra dag helt enkelt. Skönt att ha sådana ibland oxå, eller vad säger ni?

Jag vet inte om det är en bra idé eller inte, men jag har i alla fall blitt medlem på en dejting site, igen. Tänker inte säga vilken så ni kan leta upp mig. Jag vill dejta lite nu under sommaren, det är roligt att dejta! Träffa nya människor, i detta fallet killar. Bli utbjuden, lite trevligt sällskap och trevliga konversationer ja allmänt kul, eller kanske inte värt det? Sen att försöka att förtränga en viss person lite grann. Jag vet ju inte vad denne håller på med när jag är här, eller om denne ens har samma "känslor" som jag har. Så då kan det vara bra kanske att få lite distans och bara ja, ha det roligt. Men men. Dom säger ju att det inte dyker upp nåt när man letar efter det, men hur går det då ihop att folk hittar varandra på nätet, där letar man ju uppenbarligen efter nån? Ja ja.

Som avslut på dagens inlägg så tänkte jag dela med mig av en underbar låt som för tillfället är min favorit. Det är en bra text som man kan läsa och tänka över när man känner att nåt känns lite motigt eller rent hopplöst, jag och Linnea lyssnade mkt på denna i USA så det är väl kanske lite våran låt. Men ändå en pepp låt för mig. You guys don't have to agree. Men ändå.

Kramiss så länge!

//Frieda K*

Kris Allen - No Boundaries:

Seconds, hours, so many days

You know what you want but how long can you wait

Every moment lasts forever

When you feel you lost your way

And what if my chances were already gone

Started believing that I could be wrong

But you give me one good reason

To fight and never walk

away

With every step you climb another mountain

Every breath it's harder to believe

You make it through the pain, weather the hurricanes

To get to that one thing

Just when you think the road is going nowhere

Just when you almost gave up on your dreams

They take you by the hand and show you that you can

There are no boundaries

I fought to the limit to stand on the edge

What if today is as good it gets?

Don't know where the future's headed

But nothing's gonna bring me down

I've jumped every bridge and I've run every line

I've risked being saved but I always knew why

I always knew why!

So here I am still holding on

You can go higher, you can go deeper

There are no boundaries above and beneath you

Break every rule 'cause there's nothing between you and your dreams

With every step you climb another mountain

Every breath it's harder to believe

You make it through the pain, weather the hurricanes

There are no boundaries...

Snygg kille dessutom! Underbar röst oxå för den delen =)

Omställning...

Kanske är det det som har intagit sig i min kropp. Eller den vanliga månliga underbar pre mens eller så kallad ägglossning. I vilket fall som helst så svallar det av massa konstiga, jobbiga, oförklarliga, lite löjliga och allmänt dumma känslor i min kropp. Jag kan tänka mig att det kanske har att göra med att jag nyss kommit hem och börjar processera vad jag faktiskt varit med om, att jag varit borta i 5 månader och ändå har upplevt en hel del, lärt mig mycket nytt om mig själv. Träffat både konstiga, falska människor som satt min allmänna uppfattning om människor i rörelse och frågan. Men oxå människor som inspirerat och berört mig på ett sätt jag inte trodde jag skulle få uppleva. Jag antar att detta kan få vem som helst att börja känna sig lite konstig när man återvänder hem till sin hemstad eller hemmaplan igen. Det är bara jobbigt när det dyker upp sånt, för ibland vet man inte, (eller jag i alla fall) hur man ska hantera eller tolka det. Jag vet inte heller hur jag ska förklara vad jag känner för att ni ska förstå exakt vad jag menar utan att misstolka mig. Så jag kanske bara ska lämna det där. Fast ändå inte. Det är ju bra att skriva av sig och få ur saker ur kroppen och systemet. På ett sätt känns det som att jag aldrig kommer att hitta min plats, oj nu låter det väldigt stort och hårt. Men faktiskt på en sida så gör det det. Jag vet ju vad jag vill och om jag ska ta mig dit så ligger jag väl antagligen bäst till att satsa på det Over there, men samtidigt så skulle jag nog aldrig kunna att bosätta mig där borta för evig, för jag skulle sakna mina vänner och min familj alldeles för mkt, och mentaliteten som man stöter på på många utav människorna där borta, kan vara för mkt att hantera emellanåt. Så hur löser man det då? När man vill ha det bästa av två världar? Kan man få ta en del av varje och sätta ihop det till sin egen lilla värld, nej tyvärr så funkar det inte. Skit oxå! Jag får komma på nåt annat sätt.

Sen kanske det är så att jag verkligen känner att jag vill hitta någon att dela mig med. Alltså en andra hälft, kort och gott, a boyfriend. Jag har ju vart singel i 3 år nu och även om det är skönt ibland så vill jag faktiskt ha någon att älska på det sättet som man gör med en kille, och att han ska älska mig på samma sätt tillbaka. Jag antar att jag kan vara lite för "desperat" efter detta, och det syns sägs det ju så det kan ju kanske vara en ganska så stor anledning till varför jag inte lyckats hitta någon, ännu. Det kommer ju när man slutar leta, eller när man minst anar det, eller inte letar eller vill ha sägs det ju. Ja ja. Den som lever får se antar jag.

Nu ska jag fokusera på att träffa alla, börja jobba lite på Liseberg, fira midsommar med Sandra och Adde och åka upp till Sthlm och hälsa på Linnea och Charlie. Så lite har man att se fram emot i alla fall. Fast jag kan tycka att det ät lite farligt att bara "leva på" att se fram emot saker. Man kan lätt glömma av vardagen och att lära sig att leva i nuet och njuta av dag för dag. Allt för många ser framåt och längtar och går och väntar på saker och ting och håller modet uppe pga det. Det som kan vara farligt då är att när man väl kommer dit dit man har längtat eller sett fram emot, när det är över. För vi vet alla att allt roligt tar slut så oerhört snabbt. Så är man tillbaka i the everyday life igen och måste hitta nåt nytt att se fram emot för att klara av just, vardagen. Jag vet, jag gör det själv ofta. Men som sagt, jag ska försöka, om ni gör det att leva och njuta av dagarna och nuet och inte planera för mkt "stora" och "roliga" saker att hålla sig uppe vid. Och inte ta saker och människor för givna, uppskatta det man har, ta vara på sina fördelar och utnyttja dom och se hur långt det faktiskt kan ta en! Oj oj, lite själv peppning så här på söndagskvällen eller tidiga måndagsmorgonen...

Nej, nu kanske det är dags att tänka på refrängen, det vill säga. Kolla in på face en sista gång, sen lägga sig till rätta i sängen (i detta fallet mammas soffa) och försöka nana lite. Imon blir det träff med Jenny aka Little J. Det ska bli mkt trevligt! Hon är alltid lika intresserad av att höra om vad jag vart med om, och hon har själv some explaining to do! =)

Vi hörs och syns snart igen!

Puss och Kramiss

Frieda K*

Hairspray - en feelgood film som får en att må bra och tro på en bättre framtid och att det mesta faktisk är möjligt! =)

Hemma igen!

Jaha ja! Så då var man tillbaka i lilla Svedala! Trevligt. Fast kanske inte lika mysigt att komma hem till ett ös regningt Göteborg! Men seriöst, vad hade man kunnat vänta sig? Även om alla har sagt hur "soligt" det har blivit i Sverige de senaste dagarna eller månaden. Jag kan ju bara hoppas att jag lyckats få med mig lite California sol i väskan! Vi får väl se om det dyker upp nåt när jag packar upp mina grejjer sen. Ja, usch att packa upp är nog mkt jobbigare än att packa ner, eller tvärtom. Jag vet inte om jag ska va ärlig. Det är nog lika drygt båda två.

Det känns lite skumt att vara hemma, på ett sätt känns det faktiskt som att jag aldrig har vart borta! Hur kommer det sig att man kan känna så? Jag har ju vart borta i 5 månader i sträck! Antar att man anpassar sig enormt fort. Men det är skönt att vara på hemmaplan lite, dock så kommer det kännas skumt att beställa saker på svenska. När man är van att beställa saker på engelska.

Åh, jävla dator!! Den la av när jag höll på och skriva! Jag orkar faktiskt inte skriva om allt som jag precis skrev!! Nej, så jag berättar om min hemresa senare eller imon. Irriterande, då jag hade skrivit massa bra saker! Ja men så är det ju alltid. Nu ska jag faktiskt packa upp mina saker och se vad som ska tvättas osv.

Skattepengarna har kommit in, så ikväll blir det lite after work med mina tjejer, spelar ingen roll för mig vart för jag är bara glad att vara tillsammans med dom igen! =) Bara det är inomhus då det är lite regningt ute. Men det antar jag att vi kommer att vara. Synd bara att mina flickor Linnea och Charlie inte kan vara med! Vill att alla ska träffa dom. Och ännu mera synd att dom båda bor i sthlm. Men jag ska åka upp och hälsa på i Juli.

Vi hörs snart igen, då ska jag berätta om min resa...

PÖSS & KRAM *

Girls don't travel light...